Tänk om vi en dag kan säga:
”Jag hade typ 1-diabetes.”
Inte ”jag har”.
Jag vet. Det låter nästan overkligt.
För oss som lever med typ 1-diabetes har orden botemedel och framtida behandling dykt upp många gånger genom åren, och jag har hört mer än en gång att forskningen går framåt och att lösningen kanske finns runt hörnet.
Därför har jag också lärt mig att vara försiktig när stora ord används.
Men det som nu händer på Akademiska sjukhuset i Uppsala är faktiskt väldigt spännande.
Och framför allt – det ger hopp.
Akademiska sjukhuset är först i världen med att inom ramen för en klinisk studie erbjuda personer med typ 1-diabetes transplantation av genmodifierade insulinproducerande celler.
Det riktigt intressanta är inte bara att cellerna kan producera insulin.
Det stora är att genmodifieringen är tänkt att göra det möjligt för cellerna att överleva i kroppen utan att patienten samtidigt behöver behandlas med immundämpande läkemedel för att förhindra att immunförsvaret stöter bort dem.
Och det är en väldigt viktig pusselbit.
Transplantation av insulinproducerande celler är i sig ingen helt ny tanke. Ett av de stora problemen har varit att kroppens immunförsvar kan uppfatta de transplanterade cellerna som främmande och angripa dem.
Därför har immundämpande behandling behövts läkemedel som i sin tur innebär andra risker och biverkningar.
Men tänk om man kan komma runt det problemet.
Det är precis det forskarna nu försöker göra.
I juli publicerades resultat från en 14-månadersuppföljning av en patient som fått behandlingen.
Och resultaten är minst sagt intressanta.
De genmodifierade insulinproducerande cellerna har fortsatt att överleva och fungera, och behandlingen har hittills visat sig vara säker i den uppföljning som presenterats.
Det betyder inte att vi har ett färdigt botemedel mot typ 1-diabetes idag.
Det är viktigt att säga.
Det här handlar om forskning och en klinisk studie, och mycket återstår innan vi vet om tekniken kan utvecklas till en behandling som kan användas brett.
Men någonstans måste alla stora medicinska framsteg börja. Och det här kan vara ett sådant steg.
”Från en kronisk sjukdom till en botbar sjukdom”
Per-Ola Carlsson, överläkare och professor vid Akademiska sjukhuset och Uppsala universitet samt studiens huvudprövare, beskriver förhoppningen med forskningen väldigt tydligt.
Målet är att tekniken i framtiden ska kunna bidra till att förändra typ 1-diabetes från en kronisk sjukdom till en botbar sjukdom.
Läs den meningen en gång till.
Botbar.
För någon som levt större delen av sitt liv med typ 1-diabetes är det ett ganska mäktigt ord.
Tänk om…
Jag fick typ 1-diabetes som elvaåring 1983. Sedan dess har diabetesen följt med mig överallt.
Genom skolan. Tonåren. Musiken. Turnéerna. Jobbet. Familjelivet. Träningen. Resorna. Semestrarna. Nätterna.
Insulin, blodsockerkontroller, känningar, höga värden, låga värden, planering och den där ständiga beredskapen som människor utan typ 1-diabetes sällan behöver fundera över.
Diabetes tar aldrig semester.
Därför blir forskning som den här något mer än bara ett pressmeddelande för mig.
Den väcker en tanke som nästan känns förbjuden att tänka:
Tänk om ett barn som får diagnosen idag någon gång i framtiden kan få tillbaka kroppens förmåga att producera insulin – utan dagliga insulindoser och utan immundämpande behandling?
Vi är inte där ännu.
Och jag tänker inte skriva att botemedlet mot typ 1-diabetes är här, för det är det inte.
Men forskningen tar steg som för bara några årtionden sedan hade känts som science fiction.
När jag fick diabetes 1983 såg världen helt annorlunda ut. Hjälpmedlen var enklare, möjligheterna färre och mycket av den teknik vi idag tar för given existerade inte ens. Mycket av detta kommer min kommande bok handla om.
Jag har fått uppleva den utvecklingen under mer än fyra decennier. Och nu kanske vi står inför nästa stora steg. Inte bara bättre behandling. Utan kanske, en dag, något som faktiskt kan förändra hela innebörden av diagnosen typ 1-diabetes.
Det är stort.
Det är forskning.
Det kommer att ta tid.
Men framför allt:
Det är hopp. ❤️
Och hopp ska man aldrig underskatta.
Jag kommer självklart fortsätta följa den här forskningen och skriva om utvecklingen här på Kollasockret.
Läs hela pressmeddelandet från Akademiska Sjukhuset via länken nedan.
kollasockret.com 