Om jag fick gå tillbaka till 1983 och sätta mig bredvid den där 12-åriga killen på sjukhuset skulle jag vilja säga en sak först.

Ditt liv är inte slut. Just nu kanske det känns så. Plötsligt handlar allt om blodsocker, insulin, mat och saker som du knappt visste existerade några dagar tidigare. Du kanske är rädd. Dina föräldrar kanske är ännu räddare.

Och mitt i allt detta ska du försöka förstå att det här är något du ska leva med resten av livet. Jag vet hur det känns. För jag var den där killen. Jag önskar att någon hade satt sig bredvid mig och berättat vad som faktiskt väntade. Inte bara om diabetes. Utan om livet.

Att jag skulle bli kär. Få familj. Arbeta. Resa. Spela musik. Turnera. Skratta så att magen gjorde ont. Göra misstag. Ha fantastiska perioder och riktigt jobbiga perioder. Att jag skulle ramla och resa mig igen. Att livet skulle innehålla precis allt det där som ett liv innehåller. Och ja diabetesen skulle följa med. Men den skulle aldrig behöva bli hela jag.

Mer än 43 år senare sitter jag här. Jag tror faktiskt att det i sig säger ganska mycket. Det går att leva ett långt och rikt liv med typ 1-diabetes.

Om det finns något jag verkligen skulle vilja säga till den som precis fått diagnosen så är det detta: Ta hand om din diabetes. Ta ditt insulin. Lär känna din kropp. Lyssna på vården. Försök förstå hur mat, motion, stress, sömn och livet runt omkring påverkar dig. Det spelar roll. Men jag vill lägga till något som jag själv tror är minst lika viktigt:

Du behöver inte vara perfekt.

Det kommer komma dagar när blodsockret lever sitt eget liv trots att du gjort allt rätt. Det kommer komma dagar när du är trött på hela skiten. Och kanske kommer det någon dag när du känner: I dag tar jag semester från diabetes. Jag förstår den känslan. Semester betyder förstås inte att strunta i insulin eller ignorera något som kan bli farligt. För mig handlar det mer om att ibland få sänka kraven. Att inte jaga den perfekta kurvan. Att acceptera att den här dagen kanske inte blir den bästa diabetesdagen i mitt liv. Och vet ni vad? Det är okej. En dålig dag förstör inte allt. Några värden utanför målområdet betyder inte att du har misslyckats.

Ta hand om dig och börja om i morgon. Men låt inte semestern bli en vana. Diabetes behöver respekt. Den behöver bara inte få all din respekt för dig själv att försvinna på vägen.

Berätta för dina vänner

Det här vill jag säga särskilt till unga människor med typ 1-diabetes: Berätta att du har diabetes. För dina kompisar. Din partner. Dina arbetskamrater. Människorna du tränar eller reser tillsammans med. Göm den inte för att du är rädd för att vara annorlunda. Och framför allt:

Skäms aldrig för din diabetes.

Var stolt över vem du är. Diabetes är ingenting du har valt och ingenting du behöver be om ursäkt för. Dessutom finns det en mycket viktig anledning till att människorna omkring dig ska veta. En dag kanske du behöver deras hjälp.

Om du får ett kraftigt blodsockerfall kanske du inte själv kan förklara vad som händer eller vad du behöver. Då kan kunskap hos människorna omkring dig göra en enorm skillnad. Jag har varit öppen med min diabetes. Och det har hjälpt mig många gånger genom livet. Så säg det. Jag har typ 1-diabetes. Det är inget svaghetstecken. Tvärtom. Var stolt. Diabetes är något du har – inte den du är

Det här tog mig kanske längre tid att förstå. Du är inte din diabetes. Du är personen som älskar musik. Fotboll. Hockey. Djur. Bilar. Träning. Konst. Resor. Dina kompisar. Vad det nu är som får just ditt hjärta att slå lite snabbare. Diabetes är en del av ditt liv. Ibland en förbannat stor del. Men det finns så mycket mer. Låt inte sjukdomen ta större plats än den behöver.

Och om du läser det här som mamma eller pappa till ett barn som precis fått typ 1-diabetes:

Jag förstår att du är rädd. Men låt ditt barn leva. Skydda, hjälp, lär och finnas där. Men låt också barnet prova sina vingar. Sova över hos en kompis. Spela fotboll. Åka på klassresa. Bli kär. Resa. Göra misstag. Och så småningom ta mer och mer ansvar själv. För målet kan inte bara vara bra blodsockervärden. Målet måste också vara ett bra liv.

Till den där 11-åriga killen

Om jag verkligen fick möjligheten att gå tillbaka till sjukhuset 1983 skulle jag sätta mig bredvid honom en stund. Jag tror inte att jag skulle prata särskilt mycket om insulin. Jag skulle nog lägga handen på hans axel och säga: Du kommer fixa det här. Inte perfekt. Du kommer göra massor av misstag. Du kommer ibland vara förbannad på diabetesen. Du kommer ha dagar när du önskar att den bara kunde dra åt helvete.

Men vet du vad?

Du kommer också få uppleva ett helt liv. Diabetesen kommer följa med på resan. Men du kommer fortfarande vara den som bestämmer vart resan går.

Så till dig som precis fått typ 1-diabetes och undrar hur framtiden ska bli: Jag kan inte lova att allt blir enkelt. Det blir det inte. Men jag kan säga något efter mer än 43 år med sjukdomen: Det finns ett helt liv efter diagnosen.

Jag vet. Jag har levt det. Och jag tänker fortsätta göra det.  Ta hand om din diabetes. Ta hand om dig själv. Berätta för människorna omkring dig. Var stolt över den du är. Lev.

Och glöm aldrig:

Du är starkare än du tror. ❤️

Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.

Dagens låt