Jag har levt med typ 1-diabetes i över 43 år. Det är nästan hela mitt liv. Och vet ni vad jag ibland är allra mest trött på? Inte sprutorna. Inte blodsockret. Inte ens alla larm. Jag är trött på att aldrig få vara ledig från diabetes. Inte en enda dag. Inte när jag har semester. Inte när jag är sjuk. Inte när jag är stressad. Inte när jag tränar. Inte när jag är på fest. Inte när livet redan är fullt av allt annat som vi människor ska försöka få ihop. Diabetes följer med.

Alltid.

Ett jobb som pågår dygnet runt.

För den som inte lever med typ 1-diabetes kan det vara svårt att förstå. Man kanske ser insulinet. Sensorn. Mätaren. Maten. Men man ser inte alla tankarna. Hur ligger blodsockret? Hur mycket insulin har jag kvar i kroppen? Vad åt jag? Ska jag träna? Kommer blodsockret sjunka om en timme? Varför stiger det nu? Behöver jag äta innan jag går och lägger mig? Kommer jag vakna om jag blir låg? Och så börjar nästa dag. Och nästa. Och nästa. År efter år.

Det finns ingen semesteransökan att lämna in. Ingen vikarie som kan hoppa in några veckor. Ingen knapp där man kan trycka på PAUS och säga: Nu skiter jag i diabetesen några dagar. För det går inte. Det finns faktiskt ett begrepp för en del av det här: diabetes distress.

Det beskriver den känslomässiga belastning som kan komma av att hela tiden behöva hantera sin diabetes. Frustrationen, oron, skuldkänslorna och känslan av att aldrig riktigt lyckas – trots att man gör sitt bästa.

Ibland pratar man också om diabetes burnout. När motivationen börjar försvinna. När man är så trött på värden, insulin, mat, larm och beslut att man helst bara skulle vilja slippa alltihop. Jag tror att många som levt länge med diabetes någon gång har känt åtminstone delar av det.

Jag har gjort det.

För livet stannar ju inte bara för att man har diabetes. Man ska arbeta. Vara partner. Vara förälder. Vara vän. Prestera. Betala räkningar. Ta hand om andra. Hantera motgångar. Försöka hinna träna, sova, äta bra och samtidigt vara en någorlunda fungerande människa.

Och någonstans mitt i allt detta ska man dessutom sköta en sjukdom som kräver uppmärksamhet 24 timmar om dygnet.

Jag har under perioder i livet varit väldigt bra på en sak: Att köra vidare. Lite till. Bara fixa det här först. Bara lösa nästa problem. Bara hjälpa den här personen. Bara göra klart jobbet. Sedan ska jag vila.

Känner ni igen det?

Problemet är att “sedan” ibland aldrig kommer. Kroppen viskar länge innan den skriker. Och jag har fått lära mig den läxan den hårda vägen. Att vara stark är inte samma sak som att alltid orka

Det här är viktigt! Att bli trött på sin diabetes betyder inte att man är dålig på att sköta den. Det betyder inte heller att man är svag. Man kan vara förbannad på sin diabetes. Man kan vara ledsen. Man kan känna sig orättvist behandlad av livet. Man kan ha dagar när man inte vill se ett enda blodsockervärde till. Och ändå resa sig nästa morgon och fortsätta. För det är också en del av livet med en kronisk sjukdom.

Efter mer än 43 år med typ 1-diabetes har jag börjat förstå att styrka inte handlar om att aldrig falla. Och styrka handlar definitivt inte om att alltid säga: Det är lugnt. Jag fixar det. Ibland är styrka precis tvärtom. Att säga: Jag är trött. Jag behöver hjälp. Jag behöver vila. Jag orkar inte just nu. Vi behöver prata mer om människan bakom siffrorna. Vi pratar mycket om HbA1c. Tid i målområdet. Insulindoser. Mat. Motion. Komplikationer. Allt det är viktigt.

Men bakom alla siffror finns en människa. En människa som vissa dagar gör allting “rätt” och ändå får ett blodsocker som lever sitt eget liv. En människa som kanske varit vaken halva natten. Som kanske är rädd. Som kanske är trött på att hela tiden behöva vara sin egen sjuksköterska, matematiker, kostexpert och problemlösare. Det är den människan jag tycker vi behöver prata mer om.

För diabetes sitter inte bara i kroppen. Den tar också plats i huvudet. Du behöver inte vara stark hela tiden Jag brukar säga: Du är starkare än du tror. Och jag menar verkligen det. Men kanske behöver vi ibland lägga till en mening.

Du är starkare än du tror – men du behöver inte vara stark hela tiden.

Det är okej att vara trött. Det är okej att be om hjälp. Det är okej att säga att diabetesen känns för jävlig ibland. Efter alla dessa år har jag fortfarande sådana dagar. Skillnaden idag är kanske att jag har blivit bättre på att lyssna. På kroppen. På huvudet. På de där små signalerna som säger att det är dags att dra ner på tempot.

För jag vet vad som kan hända när man inte gör det. Så till dig som läser det här och är trött på din diabetes just idag: Du är inte ensam om känslan. I morgon kanske det känns lite lättare. Och tills dess behöver du inte prestera dig igenom allting. Ibland räcker det faktiskt att bara ta sig igenom dagen.

Du är starkare än du tror. ❤️

Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.

Dagens låt