När jag började med det här projektet trodde jag nog att jag skulle skriva en bok om mitt liv med typ 1-diabetes. Om att få diagnosen som tolvåring 1983. Om sprutorna, urinstickorna, blodsockermätarna och om hur det varit att leva med en sjukdom som förändrats enormt under de drygt fyra decennier jag haft den.

Och ja allt det kommer finnas med.

Men ju längre jag kommer, desto mer inser jag att den här boken handlar om något mycket större. Den handlar om pojken på Söder i Gävle som drömde om att bli hockeyspelare och senare hittade trummorna.

Om musiken, turnéerna och alla de där åren när jag bara körde. Om kärleken, familjen och att bli pappa. Om alkohol, stress, dåliga beslut och saker som gick åt helvete. Om att starta nya projekt, jaga nästa idé och hela tiden tänka: Det löser sig.

Och framför allt handlar den om människorna jag mött längs vägen.

Människorna som såg mig. Det är kanske den största upptäckten jag gjort under arbetet hittills.

När jag går tillbaka genom mitt liv dyker det hela tiden upp människor som såg någonting i mig.
Min trumlärare Lennart.
Ivar på Gävle Stämplar.
Mina bröder och min syster.
Malin. Och mamma och pappa så klart. Människor som ibland såg saker i mig långt innan jag själv gjorde det.

Flera av dem finns inte längre och jag hann aldrig säga det jag idag skulle vilja säga.

Tack.

Kanske blir boken mitt sätt att göra det.

Just nu bygger jag något som brukar kallas en bokbibel.

Jag går igenom mitt liv, tidsperiod för tidsperiod. Människor. Platser. Händelser. Små detaljer. Hur luktade det hemma hos mamma och pappa?Vad stod på köksbordet? Hur lät pappas skratt? Vad tänkte jag första gången jag höll min dotter? Hur kändes det att låsa upp dörren till ett eget företag och tänka: Det här kommer bli skitbra.

Och hur kändes det två år senare att låsa samma dörr för sista gången efter en konkurs?

Det märkliga är vad som händer när man börjar ställa sådana frågor. Minnen kommer tillbaka. Lukter. Röster. Ansikten. Repliker. Saker jag inte tänkt på på 30 eller 40 år.

Jag kan sitta en hel dag och skriva. Ibland skrattar jag för mig själv. Ibland kommer tårarna.

Och så hittade jag den här bilden

Mitt under arbetet hittade jag ett fotografi från 1999.

På bilden sitter min pappa Erik med min lilla dotter Gabriella i knät ute vid stugan i Trödje. Hon är fortfarande väldigt liten. Pappa tittar ner på henne och håller henne med sina händer. Ungefär sju månader senare finns han inte längre.

När bilden togs visste ingen av oss det. Och kanske är det precis därför den träffar mig så hårt idag. För när jag skriver den här boken förstår jag allt mer att livet består av sådana ögonblick. Vi vet bara inte vilka de är när vi befinner oss mitt i dem.

Jag har sprungit väldigt fort genom livet. Det börjar också bli tydligt för mig när jag ser mitt liv samlat framför mig. Jag har sprungit.

Mot hockeyn.
Mot trummorna.
Mot turnéerna.
Mot jobbet.
Mot nästa företag.
Nästa projekt.
Nästa idé.

Alltid någonting på gång. Och många gånger har kroppen försökt säga:

Jonas, sakta ner.

Men jag har varit ganska dålig på att lyssna. Det är först långt senare i livet som jag börjat förstå det. Och kanske är det därför den här boken behöver skrivas nu. Inte för att jag har alla svar. Utan för att jag äntligen har börjat ställa frågorna.

Diabetesen finns där hela vägen

Från pojken på avdelning 107 på Gävle sjukhus 1983 till mannen som sitter och skriver det här mer än fyra decennier senare.

Tekniken har förändrats. Behandlingen har förändrats. Jag har förändrats.

Men diabetesen har hängt med genom precis allt.

Barndomen.
Tonåren.
Musiken.
Alkoholen.
Kärleken.
Barnen.
Jobben.
Krascherna.
Och vägen tillbaka.

Därför vill jag att den här boken ska kunna läsas både av den som själv lever med typ 1-diabetes och av föräldern som precis fått beskedet att ens barn har fått sjukdomen.

Men också av någon som inte har någon koppling till diabetes alls.

För i grunden tror jag att det här kommer bli en berättelse om något väldigt mänskligt:

Att drömma.
Att göra fel.
Att gå sönder ibland.
Att bli älskad.
Att resa sig.

Och att kanske, efter många år, förstå vilka människor som faktiskt stod bredvid en hela tiden.

Arbetet fortsätter.

Den här gången tänker jag faktiskt inte stressa. 😉

Jag hoppas att du vill följa med hela vägen.

Du är starkare än du tror. 💙

Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.

Dagens låt: