Jag har hört att botemedlet är ”nära” i över 40 år. Vågar jag tro på det nu?

Jag fick typ 1-diabetes 1983.

Jag var 12 år gammal.

Sedan dess har jag levt med insulin varje dag. Varje måltid. Varje resa. Varje arbetsdag. Varje semester. Genom tonåren, musiken, familjelivet, stressen, träningen och allt annat som hunnit bli ett liv.

Och under alla dessa år har jag hört varianter av samma sak:

”Om fem eller tio år kanske vi kan bota typ 1-diabetes.”

Fem år blev tio. Tio blev tjugo.

Och till slut slutade man nästan att lyssna. Inte för att man slutade hoppas. Kanske snarare för att man inte ville hoppas för mycket.

Men nu händer saker inom diabetesforskningen som gör att jag för första gången på länge ställer mig frågan på allvar:

Är det annorlunda den här gången?

Vad skulle ett botemedel egentligen innebära?

Det är lätt att använda ordet botemedel. Men för mig är frågan ganska enkel.

Kan en person med typ 1-diabetes återigen få en kropp som själv producerar det insulin den behöver utan att behöva ta insulin utifrån och utan att byta diabetesen mot en annan tung behandling?

Då börjar vi närma oss något som på riktigt förändrar livet.

Problemet med typ 1-diabetes är inte bara att de insulinproducerande betacellerna har försvunnit. Sjukdomen är autoimmun. Immunförsvaret har angripit kroppens egna insulinproducerande celler.

Så även om forskarna lyckas skapa nya fungerande betaceller finns nästa stora problem kvar:

Hur får man immunförsvaret att låta dem vara?

Och just där pågår några av de mest spännande framstegen inom typ 1-diabetes just nu.

Människor med typ 1 har faktiskt blivit insulinfria.

Det här är kanske det som får mig att höja på ögonbrynen mest. Forskare har lyckats framställa insulinproducerande cellöar från stamceller och transplantera dem till personer med typ 1-diabetes.

I en klinisk studie av behandlingen zimislecel hade 12 personer som fått full dos följts i minst ett år.

Alla tolv började producera eget insulin. Alla tolv uppnådde studiens mål för blodsockerkontroll och var fria från svåra hypoglykemier under den relevanta uppföljningsperioden. Och 10 av de 12 behövde efter ett år inte längre ta insulin utifrån.

Läs den meningen en gång till.

Människor som levt med typ 1-diabetes behövde inte längre ta insulin.

För någon som har tagit insulin sedan 1983 är det nästan svårt att ta in.

Men. Och det här är ett väldigt viktigt men.

Deltagarna behövde immundämpande läkemedel för att kroppen inte skulle stöta bort de nya cellerna.

Det är ingen liten detalj.

Immundämpande behandling innebär egna risker och är en viktig anledning till att den här typen av behandling ännu inte är något som kan erbjudas alla människor med typ 1-diabetes. Studien var dessutom liten och deltagarna hade svår typ 1-diabetes med problem kring allvarliga blodsockerfall.

Så nej.

Vi har inte botat typ 1-diabetes.

Men vi har visat något väldigt viktigt:

Det går att skapa insulinproducerande celler från stamceller, transplantera dem till människor och få dem att fungera.

Det är ett stort steg.

Nästa stora hinder: immunförsvaret

Här blir forskningen nästan science fiction. Tänk om man kunde förändra de nya insulinproducerande cellerna så att immunförsvaret inte angriper dem?

Det forskas redan på just detta.

Genom bland annat genmodifiering och andra strategier försöker forskare skapa eller skydda insulinproducerande celler så att de kan överleva immunförsvarets angrepp. Målet är enormt:

Fungerande insulinproducerande celler utan livslång immundämpande behandling.

Om forskningen lyckas med båda delarna – att skapa tillräckligt med fungerande insulinproducerande celler och samtidigt skydda dem från immunförsvaret, då börjar ordet botemedel plötsligt kännas betydligt mindre futuristiskt.

Men även här måste vi ha tålamod.

Det som fungerar hos några få människor i en klinisk studie måste visa sig vara säkert och hållbart hos betydligt fler.

Och inte bara i ett år. Utan under många år.

Så hur nära är vi?

Det är förstås frågan alla vill ha svar på.

Fem år? Tio år?

Jag tänker inte sätta någon siffra.

Jag har hört tillräckligt många sådana genom livet. Forskning fungerar inte så.

Det kan komma fantastiska resultat och det kan komma bakslag. Behandlingar måste testas på fler människor. Säkerheten måste följas under lång tid. Tillverkningen måste fungera i större skala. Och behandlingen måste i slutändan kunna användas utanför forskningsstudier.

Det finns fortfarande stora hinder kvar. Men det finns också en viktig skillnad mot många av de löften jag hört tidigare:

Nu pratar vi inte bara om vad som kanske skulle kunna fungera.

Insulinproducerande celler framställda från stamceller har transplanterats till människor.

De har överlevt. De har producerat insulin. Och människor med typ 1-diabetes har kunnat leva utan tillfört insulin. Det betyder inte att botemedlet är här.

Men det betyder att en del av det vi drömt om faktiskt redan har hänt.

Vågar jag hoppas efter 43 år?

Ja. Det gör jag faktiskt.

Men jag hoppas på ett annat sätt idag. Jag väntar inte på att någon ska ringa nästa år och säga:

”Jonas, nu är diabetesen löst.”

Jag fortsätter sköta min diabetes.

Jag fortsätter leva mitt liv. Och jag tänker inte sätta livet på paus medan jag väntar på forskningen.

Men någonstans finns ändå den där tanken.

Tänk om.

Tänk om jag faktiskt får uppleva det. Jag tänker ibland på den där 12-åriga killen som hamnade på sjukhuset 1983. Han hade ingen aning om att han skulle leva med typ 1-diabetes i över fyra decennier.

Han hade heller ingen aning om vad forskningen en dag skulle kunna göra. Och kanske får jag någon gång uppleva dagen då ett barn får diagnosen typ 1-diabetes och föräldrarna inte längre behöver höra:

”Det här kommer ditt barn att leva med resten av livet.”

Kanske får de istället höra:

”Det här kan vi behandla.”

Den dagen kommer jag nog ha väldigt svårt att hålla tillbaka tårarna. Efter mer än 43 år med typ 1-diabetes har jag lärt mig att vara försiktig med ordet botemedel. Men jag har också lärt mig något annat.

Man får aldrig sluta hoppas.

Forskningen har kommit oerhört långt. Hur lång väg som återstår vet ingen. Men för första gången på länge känns frågan inte längre helt omöjlig:

Tänk om vi faktiskt börjar närma oss? ❤️

Viktigt att veta

Forskningen som beskrivs i texten befinner sig fortfarande i kliniska studier. Stamcellsbaserad cellterapi är inte idag en generell behandling för personer med typ 1-diabetes och ska inte ses som ett alternativ till ordinerad insulinbehandling.

Källa & vidare läsning

Resultaten från studien om den stamcellsbaserade behandlingen zimislecel publicerades i den vetenskapliga tidskriften The New England Journal of Medicine.

Läs originalstudien i The New England Journal of Medicine⁠

Stem Cell–Derived, Fully Differentiated Islets for Type 1 Diabetes | New England Journal of Medicine

Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.

Dagens låt