Just nu befinner jag mig i underbara Porto i Portugal. Njuter av solen, värmen, god mat och långa samtal. Jag skriver lite på min bok, samlar tankar och försöker samtidigt göra något som jag inte alltid varit särskilt bra på.

Att bara vara.

Att få lämna vardagen hemma en stund. Alla måsten, krav och förväntningar. Att inte behöva prestera, planera eller hela tiden vara på väg någonstans.

Bara få vara jag.

Här får jag också möjlighet att umgås med gamla, fina vänner. Sådana vänner där tiden egentligen inte spelar någon roll. Där man kan fortsätta samtalet precis där man slutade sist.

Vi skrattar tillsammans. Vi pratar gamla minnen. Men vi gråter också.

För livet är ju faktiskt inte alltid så enkelt.

Ibland händer det saker som fullständigt slår undan benen på oss. Saker vi aldrig hade kunnat förbereda oss på. Händelser som förändrar livet, relationer och ibland till och med den människa vi en gång var.

Och någonstans mitt i allt det där inser jag hur viktigt det är att våga prata.

Att våga säga att man inte alltid mår bra.

Att inte behöva vara den där starka personen som alltid har svaren, som alltid ler och säger att allt är okej.

För ibland är det faktiskt inte okej.

Och vet ni vad?

Det måste få vara så.

Jag har under stora delar av mitt liv trott att styrka handlar om att bita ihop, kämpa vidare och klara det mesta själv.

Men livet har lärt mig något annat.

Att verklig styrka ibland handlar om att våga visa sig skör. Att släppa garden, berätta hur man egentligen mår och låta någon annan finnas där.

Att få den där kramen som man kanske inte ens visste hur mycket man behövde.

En sådan kram där man inte behöver säga någonting alls.

Där någon bara håller om en och för en liten stund känns livet lite lättare.

Det är något väldigt fint med det.

Och här i Porto, bland skratt, tårar, sol och vänskap, blir jag återigen påmind om hur mycket människorna omkring oss betyder.

Vi behöver varandra.

Inte bara när livet är enkelt och vi har något att fira.

Utan kanske allra mest när livet gör ont.

Jag skriver vidare på min bok och inser att mycket av det jag försöker sätta ord på handlar om just det här.

Att vara människa.

Att falla ibland. Att resa sig igen. Att våga känna och att förstå att man inte alltid måste klara allting själv.

Så ta hand om dina vänner. Hör av dig till någon du inte pratat med på länge. Våga fråga hur någon verkligen mår.

Och framför allt, våga själv svara ärligt när någon frågar hur du har det.

För ibland behöver vi inte några goda råd eller lösningar.

Ibland behöver vi bara någon som lyssnar. Och en riktigt lång kram. ❤️

Och glöm aldrig…

DU ÄR STARKARE ÄN DU TROR. ❤️