En siffra kan säga hur mitt blodsocker ligger just nu. Den kan inte säga hur bra jag är på att leva med diabetes.

Jag tittar på mobilen.

14,2.

Pilen pekar uppåt.

Fan också.

Vad gjorde jag för fel? Tog jag för lite insulin? Räknade jag fel på maten? Var det träningen? Stress? Sov jag dåligt? Eller är det bara en sådan dag?

Efter över 43 år med typ 1-diabetes borde jag kanske kunna det här vid det här laget.

Eller?

Det är väldigt lätt att börja tänka så.

För när man lever med typ 1-diabetes blir livet fullt av siffror.

Blodsocker.

Insulin.

Kolhydrater.

HbA1c.

Tid inom målområdet.

Procent.

Kurvor.

Pilar upp.

Pilar ner.

Och någonstans mitt bland alla dessa siffror är det lätt att glömma en ganska viktig sak. Människan.

När blev blodsockret ett betyg?

Jag tror många som lever med diabetes känner igen känslan. Ett fint värde på skärmen och man känner:

Yes!

Nästan lite stolt.

Sedan några timmar senare:

13,8. Och plötsligt känns det inte lika bra längre.

Vad gjorde jag för fel?

Det är märkligt egentligen. För siffran på skärmen är ju inte ett betyg på mig som människa. Ändå kan den ibland kännas precis så.

Bra blodsocker = jag har varit duktig.

Högt blodsocker = jag har misslyckats.

Men efter alla dessa år med diabetes har jag fått lära mig att det inte fungerar så. Ett högt blodsocker är information. Inte ett betyg.

Ibland gör jag allt ”rätt” – och ändå blir det fel.

Det här är också något jag önskar att människor utan diabetes förstod. Typ 1-diabetes är inte en matematisk formel där samma uträkning alltid ger samma svar.

Jag kan äta ungefär samma sak. Ta samma mängd insulin. Träna ungefär likadant. Och ändå kan blodsockret bete sig helt olika från en dag till en annan. Det är en av sakerna som kan vara så frustrerande. För det är så mycket som påverkar kroppen.

Mat och insulin, självklart.

Men också träning, stress, sömn, sjukdom, alkohol och en massa annat som händer i kroppen och livet.

Och ibland?

Ibland vet jag faktiskt inte varför blodsockret gör som det gör. Trots alla dessa år med sjukdomen.

Det kanske är en av de viktigaste sakerna jag har lärt mig:

Jag kan göra mitt bästa utan att alltid få ett perfekt resultat.

Idag kan vi följa våra blodsockervärden på ett sätt som jag inte ens hade kunnat drömma om när jag fick diabetes 1983. Och det är fantastiskt. Informationen hjälper mig varje dag. Men det finns också en annan sida. Jag kan titta. Och titta igen. Och igen.

Hur ligger jag? Vart är jag på väg? Vad händer med kurvan? Behöver jag göra något?

Och när man hela tiden kan se vad som händer i kroppen är det lätt att också börja jaga den där perfekta kurvan.

Den där dagen när allt ligger precis där man vill. Och visst ska vi försöka ta hand om vår diabetes så bra vi kan. Det är viktigt. Jag vet det efter alla dessa år.

Men jag tror också att vi måste vara försiktiga så att strävan efter bra värden inte blir ännu ett krav på att vara perfekt. För livet är inte perfekt. Och diabetes är definitivt inte perfekt. 14,2 betyder inte att jag har misslyckats.

Det här försöker jag själv bli bättre på. När jag ser ett högt värde behöver jag inte tänka:

Fan Jonas, vad håller du på med?

Jag kan istället tänka:

Okej. 14,2. Vad behöver jag göra nu?

Det är en ganska stor skillnad. Det ena handlar om skuld. Det andra handlar om information.

Samma sak åt andra hållet.

Ett blodsocker på 4,8 betyder inte att jag är en bättre människa än när jag ligger på 14,2.

Mitt HbA1c kan berätta väldigt mycket viktigt om hur min diabetes har legat över tid. Men det kan inte berätta om jag är en bra pappa. En bra man. En bra vän. Om jag skrattade igår. Om jag vågade göra något jag drömt om. Om jag hjälpte någon. Om jag hade en fantastisk kväll med människor jag tycker om.

Siffrorna kan beskriva min diabetes. De kan inte beskriva mitt liv. Och det här gäller dig också.

Kanske läser du det här efter en riktig skitdag med diabetes. Kurvan har sett ut som en berg- och dalbana.

Du har räknat. Korrigerat. Väntat. Svurit. Försökt igen.

Och ändå blev det inte som du ville.

Då vill jag säga något som jag själv hade behövt höra många gånger genom åren:

Du har inte misslyckats.

Ta hand om värdet.

Försök förstå vad som hände om det går. Lär dig något av det om det finns något att lära. Och sedan går du vidare. Nästa värde är ett nytt värde. Nästa dag är en ny dag.

Vi behöver ta vår diabetes på allvar.

Men vi behöver inte använda varje siffra som ett vapen mot oss själva. Jag vill ha bra värden men jag vill också ha ett bra liv

Missförstå mig inte.

Jag vill ha ett bra HbA1c. Jag vill ligga bra i blodsocker. Jag vill minska risken för komplikationer och ge kroppen så bra förutsättningar som möjligt. Jag tänker fortsätta kämpa för det.

Men efter alla år med typ 1-diabetes har jag förstått att det finns ytterligare ett mål som är minst lika viktigt.

Jag vill leva. Jag vill träna. Resa. Äta middag med människor jag tycker om. Skratta. Uppleva saker. Vara med min familj. Skriva. Skapa.

Och ibland bara vara Jonas.

Inte Jonas med diabetes.

Bara Jonas.

För om hela livet till slut bara handlar om att skapa den perfekta blodsockerkurvan…

…då riskerar vi att missa livet som pågår runt omkring den.

Så nästa gång siffran inte blir som du tänkt.

Stanna upp. Titta på den. Ta hand om det som behöver tas om hand. Men försök att inte döma dig själv. Ett högt blodsocker är information. Inte ett misslyckande.

Ett bra blodsocker är ett bra blodsocker. Inte ett betyg på dig som människa. Du är så mycket mer än siffran på skärmen. Så mycket mer än ditt HbA1c. Så mycket mer än din diabetes.

Efter alla dessa år tror jag faktiskt att jag börjar förstå det själv. Målet kan inte bara vara bra blodsockervärden. Målet måste också vara ett bra liv. Och de två sakerna behöver inte stå emot varandra.

Ta hand om din diabetes. Men glöm inte att ta hand om människan som lever med den.

Du är starkare än du tror. 💙

Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.

Dagens låt: