Det är faktiskt en fråga jag fått allt oftare på sistone. Och jag tänkte att det kanske är dags att berätta lite om hur långt jag har kommit.

För det händer saker. Mycket mer än vad som syns utåt.

Det som började som en tanke, en dröm om att någon gång skriva ner min historia med typ 1-diabetes, har nu börjat ta form på riktigt.

Jag har arbetat fram en kapitelstruktur, börjat skriva på delar av berättelsen, samlat gamla minnen och händelser och framför allt börjat gå tillbaka till hur det faktiskt var att få diabetes 1983, som tolvåring. Och det har varit både fantastiskt och jobbigt.

För det här ska framför allt bli en bok om diabetes. Om hur det var att leva med typ 1-diabetes på 1980-talet. Om att som barn få ett besked som förändrade hela livet och plötsligt behöva lära sig att leva med sprutor, blodsockermätningar, mat, motion och ständig planering. På den tiden såg behandlingen helt annorlunda ut jämfört med idag. Hjälpmedlen var färre, mätningarna mer omständliga och kunskapen och möjligheterna såg inte ut som de gör nu.

Jag vill berätta om hur det var då. Om vardagen, oron, friheten som ibland begränsades och allt det man fick lära sig att hantera.

Men boken kommer också att handla om hur det är att leva med diabetes idag. Om utvecklingen under mer än 40 år. Om hur hjälpmedlen har förändrats och förbättrats, från de första blodsockermätarna och insulinsprutorna till dagens sensorer, insulinpumpar och digitala verktyg. Det är en utveckling som nästan är svår att förstå när man ser tillbaka. Samtidigt är diabetes fortfarande diabetes. Även med dagens hjälpmedel krävs ständig uppmärksamhet, beslut och ansvar, dygnet runt.

Boken kommer att följa den resan: från 1983 fram till idag. Från att leva med de hjälpmedel och den kunskap som fanns då, till att använda dagens teknik och möjligheter.

Men för att berätta om diabetes behöver jag också berätta om människan bakom blodsockervärdena.

Därför kommer boken även att handla om pojken som växte upp i Gävle. Om familjen, vännerna, musiken och drömmarna. Om åren som turnerande trummis, kärleken, föräldraskapet och arbetslivet.

Men också om alkohol, stress, utmattning och de gånger då livet faktiskt rasade samman. Och om hur allt det påverkat livet med diabetes och hur diabetes i sin tur påverkat allt det andra.

En viktig del av arbetet har också varit att prata med människor som funnits nära mig genom åren. Bland annat min fru Malin, som fått berätta hur hon upplevde perioder i vårt liv som jag själv minns på ett helt annat sätt.

Det har gett mig nya perspektiv.

Just nu arbetar jag särskilt med åren kring 2024, då jag återigen gick in i väggen. Det är ingen enkel del att skriva. Men kanske en av de viktigaste.

För jag vill inte skriva en tillrättalagd historia där allt blir vackert i efterhand. Jag vill berätta hur det faktiskt var att leva med diabetes genom olika perioder i livet. När jag mådde bra, när jag hade kontroll och när allt blev för mycket. Även när jag själv inte var den bästa versionen av mig.

Det återstår mycket arbete. Många minnen ska få sin plats, många sidor ska skrivas och berättelsen ska så småningom bli en helhet.

Jag har inget färdigt utgivningsdatum ännu. Det här får ta den tid det behöver.

Det här är en bok om att leva med typ 1-diabetes från 1983 till idag. Om förändringarna, framstegen och alla de hjälpmedel som gjort livet enklare men också om det som fortfarande är svårt. Och om min berättelse en dag kan få någon som lever med diabetes att känna sig mindre ensam, hjälpa någon att förstå hur utvecklingen sett ut eller få en närstående att förstå lite mer av vad diabetes faktiskt innebär, då har allt det här skrivandet varit värt det.

Tack till alla er som frågar, uppmuntrar och följer med på resan. 

Jag lovar att fortsätta berätta hur det går.

Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.

Dagens låt