Kan typ 1-diabetes bli en sjukdom som faktiskt går att bota? Hur långt har forskningen kommit? Och varför får inte alla människor med sjukdomen tillgång till samma hjälpmedel?

Den 16 november besökte jag Barndiabetesfondens allra första FramtT1Dsdag på Brygghuset i Stockholm. Jag åkte därifrån med massor av nya kunskaper, många tankar och framför allt något som jag tycker är otroligt viktigt: hopp.
Jag har levt med typ 1-diabetes sedan 1983.
I 43 år har sjukdomen varit en del av mitt liv. Under barndomen, tonåren, vuxenlivet och alla de år då jag försökt kombinera arbete, familj och allt annat som livet innehåller.
Jag har upplevt en tid när vi inte kunde mäta blodsockret på det sätt vi gör idag. När urintester, sprutor och strikta rutiner var en stor del av behandlingen.
Idag har jag en liten sensor på kroppen som hjälper mig att följa mitt blodsocker dygnet runt.
Utvecklingen har varit fantastisk.
Men fortfarande finns det ingen allmänt tillgänglig behandling som botar typ 1-diabetes.
Det kanske är just därför den här dagen berörde mig så mycket.
För när jag lyssnade på forskarna insåg jag att det faktiskt händer saker som för bara några decennier sedan hade låtit som science fiction.
Ett ljud som vi aldrig riktigt kommer ifrån
Dagen inleddes med något som många av oss med typ 1-diabetes känner igen.
Ljudet av ett diabeteslarm.
Ett ljud som kan betyda att blodsockret är på väg att bli alldeles för lågt eller för högt.
Ett ljud som kan väcka oss mitt i natten, avbryta ett möte, störa en middag eller få en förälder att kasta sig efter telefonen för att kontrollera sitt barns värden.
För andra kanske det bara är ett pip.
För oss kan det handla om liv och död.
Konferencieren Pär Lernström hälsade oss välkomna till en eftermiddag med forskning, teknik, politik och framtidens möjligheter.
Och visionen var tydlig.
En framtid där vi faktiskt kan tysta de där larmen för gott.
Inte genom att stänga av dem.
Utan genom att en dag kunna bota sjukdomen.
70 000 människor – och en sjukdom som aldrig tar ledigt
Barndiabetesfondens generalsekreterare Karolina Janson berättade om fondens arbete och vision.
En viktig sak som hon lyfte var att trots namnet Barndiabetesfonden arbetar organisationen för alla som lever med typ 1-diabetes. Barn blir ju vuxna. Och sjukdomen följer med.
I Sverige lever omkring 70 000 människor med typ 1-diabetes. Varje år insjuknar ungefär 2 000 personer, varav omkring hälften är barn. Det är siffror som får mig att fundera. För bakom varje siffra finns en människa.
Ett barn som får sin barndom förändrad. Föräldrar som plötsligt måste lära sig allt om insulin, kolhydrater och blodsockerfall.
En tonåring som försöker passa in. En vuxen som försöker sköta sitt arbete, sin familj och sitt liv samtidigt som sjukdomen kräver uppmärksamhet dygnet runt.
Jag vet precis hur mycket arbete som finns bakom det som andra människor inte ser. Och det är därför forskningen är så viktig.
Varför ska postnumret avgöra vilken diabetesvård du får?
En av dagens viktigaste frågor handlade faktiskt inte om framtidens forskning. Den handlade om vården vi får redan idag.
Under eftermiddagen presenterades Barndiabetesfondens arbete för en nationell diabetesstrategi, med särskilda insatser för typ 1-diabetes. Och här presenterades siffror som jag tycker att fler borde känna till.
Enligt Barndiabetesfondens rapport från 2026 använder endast 41 procent av vuxna med typ 1-diabetes insulinpump. Bland personer över 65 år är andelen bara 16 procent. Skillnaderna mellan olika regioner är dessutom stora.
I Värmland använder 57 procent av vuxna med typ 1-diabetes insulinpump.
I Västmanland är siffran 35 procent.
Hur kan skillnaden vara så stor?
Självklart finns det personer som föredrar insulinpenna, och det valet måste respekteras. Men alla borde få information om alternativen och möjlighet till den behandling som passar dem bäst.
Under dagen fick vi också lyssna på Linda Lernström, som levt med typ 1-diabetes i omkring 30 år.
Hon berättade om sin kamp för att få behålla de hjälpmedel som förbättrat hennes livskvalitet. Vid ett tillfälle fick hon beskedet att hennes HbA1c var för bra för att motivera fortsatt användning av en modern pump.
Tänk på det.
Att lyckas bra med sin diabetesbehandling kan alltså bli ett argument för att inte få behålla den teknik som hjälper en att lyckas.
Det är något som verkligen behöver förändras.
För ett bra HbA1c berättar inte hela historien.
Det säger inte hur många gånger du behövt vakna på natten. Hur mycket du oroat dig. Hur många beslut du tagit. Eller hur mycket energi det har kostat att nå dit.
Vi behöver en diabetesvård som ser hela människan. Inte bara siffrorna.
12,9 miljarder kronor – varje år
En annan siffra som fastnade hos mig var 12,9 miljarder kronor.
Så stor beräknades den årliga samhällskostnaden för typ 1-diabetes i Sverige vara, baserat på 2023 års förhållanden. Av detta stod komplikationer för omkring 4,3 miljarder kronor.
Vi pratar bland annat om hjärt- och kärlsjukdomar, njurproblem och andra följdsjukdomar.
Det är naturligtvis enorma belopp.
Men jag tycker ändå att vi måste komma ihåg något viktigt.
Bakom kostnaderna finns människor som riskerar att drabbas av allvarliga komplikationer.
Om bättre hjälpmedel och behandlingar kan minska riskerna, då handlar det inte bara om en ekonomisk besparing.
Det handlar om människors hälsa, trygghet och livskvalitet. Och där tycker jag att samhället måste våga tänka långsiktigt.
Under FramtT1Dsdagen deltog också politiker från Socialdemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna.
De diskuterade behovet av en nationell strategi för diabetesvården. Det fanns olika uppfattningar om hur sjukvården ska organiseras och finansieras, men en tydlig samsyn kring att vården behöver bli mer jämlik.
Barndiabetesfonden vill bland annat se att:
- Färre människor ska hinna bli livshotande sjuka innan de får sin diagnos.
- Sverige ska erbjuda en diabetesvård av högsta kvalitet.
- Alla ska få jämlik tillgång till moderna hjälpmedel.
- Svensk diabetesforskning ska stärkas.
Jag tycker att det låter självklart.
Men jag tänker också att det är skillnad på att vara överens på en scen och att faktiskt genomföra förändringarna. För oss som lever med sjukdomen är det inte partipolitik. Det är vår vardag. Och den vardagen pågår redan idag.
Efter den politiska diskussionen fick vi blicka framåt.
Lars Cederblad från OneTwo Analytics och entreprenören och investeraren Fredrik Debong berättade om en teknikutveckling som verkligen väckte mitt intresse.
Vi som använder kontinuerlig glukosmätning, CGM, har redan upplevt en stor förändring. Men tänk om framtidens sensorer skulle kunna mäta mer än bara glukos?
Forskning och utveckling pågår bland annat kring mätning av ketoner, laktat och stressrelaterade ämnen. Tänk om tekniken kunde hjälpa oss att bättre förstå hur stress, aktivitet och andra förändringar i kroppen påverkar vårt insulinbehov. Och tänk om våra hjälpmedel kunde anpassa sig ännu bättre efter just oss som individer.
Inte bara reagera när blodsockret redan börjat förändras. Utan hjälpa oss att ligga steget före.
Här kommer också artificiell intelligens, AI, in i bilden.
AI skulle i framtiden kunna hjälpa diabetesvården att analysera stora mängder information och upptäcka mönster som annars är svåra att se. Det skulle kunna ge vårdpersonalen mer tid till det som faktiskt är så viktigt. Att möta människan bakom alla kurvor och siffror.
Men det är viktigt att komma ihåg att mycket av den teknik som presenterades fortfarande befinner sig på forsknings- eller utvecklingsstadiet. Säkerhet och noggrann medicinsk prövning måste alltid komma först.
Och så kom vi till frågan som jag tror många väntade på …
Kan vi faktiskt bota typ 1-diabetes?
En av dagens mest fascinerande föreläsningar hölls av Joey Lau Börjesson, docent och forskare vid Uppsala universitet. Hon arbetar med stamceller och framtida behandlingar som skulle kunna ersätta kroppens förstörda insulinproducerande celler.
Jag ska försöka förklara det här så enkelt som möjligt.
När vi får typ 1-diabetes angriper immunförsvaret de insulinproducerande betacellerna i bukspottkörteln. Kroppen förlorar då förmågan att producera tillräckligt med insulin. Därför måste vi tillföra insulin själva.
Men tänk om forskarna kunde skapa nya insulinproducerande celler? Och tänk om dessa celler sedan kunde transplanteras in i kroppen och börja producera insulin igen?
Det är precis vad forskningen försöker åstadkomma.
Tio av tolv blev insulinfria efter ett år
Joey berättade om en internationell klinisk studie med en cellbehandling som heter zimislecel, utvecklad av företaget Vertex.
I studien fick personer med typ 1-diabetes insulinproducerande celler som framställts från stamceller. Resultaten som publicerades 2025 var mycket lovande.
Av tolv deltagare som fick full dos och följdes under ett år kunde tio klara sig helt utan tillfört insulin vid ettårsuppföljningen. Alla tolv nådde också viktiga behandlingsmål och hade inga svåra hypoglykemier under den senare delen av uppföljningen.
Tänk vilken förändring det skulle kunna innebära.
Men det finns en mycket viktig begränsning.
Patienterna behövde immunhämmande läkemedel för att kroppen inte skulle stöta bort de transplanterade cellerna. Sådana läkemedel kan ge allvarliga biverkningar och är inte en rimlig behandling för alla med typ 1-diabetes. Därför är behandlingen ännu inte ett botemedel som kan erbjudas brett.
Det svenska forskningsgenombrottet – celler som överlever utan immunhämmande läkemedel
Och här blir det ännu mer spännande.
Vid Akademiska sjukhuset i Uppsala pågår forskning under ledning av professor Per-Ola Carlsson.
Forskarna har lyckats genmodifiera insulinproducerande celler från en donator för att göra dem svårare för immunförsvaret att upptäcka. Cellerna transplanterades till underarmen på en man med långvarig typ 1-diabetes. Och det fantastiska är att de kunde göra detta utan att patienten behövde behandlas med immunhämmande läkemedel.
Vid uppföljningen efter 14 månader fanns cellerna fortfarande kvar och producerade mätbara mängder insulin.
Det här är ett väldigt viktigt forskningsresultat.
Men jag vill vara tydlig.
Patienten blev inte botad av behandlingen. Studien omfattade en liten mängd celler och syftade framför allt till att undersöka säkerhet och om cellerna kunde överleva.
Det stora genombrottet är att forskarna visat att insulinproducerande celler kan överleva och fungera i människokroppen utan samtidig immunhämmande behandling.
Nästa steg är att undersöka hur tekniken kan kombineras med insulinproducerande celler framställda från stamceller, i större mängder.
Det finns fortfarande många frågor som måste besvaras.
Hur länge fungerar cellerna?
Är behandlingen säker under många år?
Kan den produceras i stor skala?
Och kan den i framtiden bli tillgänglig för vanliga människor med typ 1-diabetes?
Men vi har kommit en bit på vägen. Och det ger hopp.
Från 1983 till 2026 – tänk vad som har hänt
När jag satt och lyssnade på allt det här gick mina tankar tillbaka till 1983. Jag var elva år när jag fick min diagnos.
Jag tänker på alla de hjälpmedel som inte fanns då. Ingen sensor som automatiskt följde mitt blodsocker. Ingen mobiltelefon som kunde visa mina värden. Ingen möjlighet för mina föräldrar att på distans se hur jag låg när jag var i skolan, på gymnastiken eller hemma hos en kompis. Vi fick göra det bästa av det som fanns. Och vi visste inte hur framtiden skulle se ut.
Idag sitter jag här, 43 år senare, och lyssnar på forskare som berättar om att skapa insulinproducerande celler i laboratorier. Celler som kanske en dag kan göra oss oberoende av insulintillförsel.
Det är ganska svindlande.
Samtidigt vet jag att de här 43 åren inte bara handlat om blodsocker. De har också handlat om stress, oro, ansvar, sömn och en ständig mental belastning.
Därför hoppas jag att framtidens diabetesvård också kommer att lägga ännu större vikt vid hur vi faktiskt mår. Inte bara hur våra värden ser ut.
Forskningen måste få möjlighet att fortsätta
En annan positiv nyhet under dagen handlade om Barndiabetesfondens finansiering.
Fonden blev under 2026 ny förmånstagare till Svenska Postkodlotteriet och fick en första utdelning på fem miljoner kronor.
Det är ett betydelsefullt tillskott.
Men forskningen kräver långsiktighet.
Det räcker inte att upptäcka en ny behandling i ett laboratorium.
Den måste utvecklas, testas, granskas, godkännas och slutligen bli tillgänglig för de människor som behöver den.
Det kan ta många år.
Och det kostar pengar.
Därför är Barndiabetesfondens arbete så viktigt. För utan forskning kommer vi aldrig att nå hela vägen fram.
Jag åkte hem med en känsla som jag vill dela med er
Jag vill inte skapa falska förhoppningar.
Jag tänker inte skriva att typ 1-diabetes kommer att vara botad om fem år. För det vet ingen. Men jag tycker att vi kan tillåta oss att känna hopp när vi ser vilka framsteg som faktiskt görs.
Och kanske är det just det jag framför allt tar med mig från FramtT1Dsdagen 2026.
Att vi måste fortsätta kämpa för en bättre vardag här och nu, samtidigt som forskarna arbetar för en framtid där sjukdomen kan botas. För alla barn som får sin diagnos idag. För tonåringarna som försöker hitta sin väg genom livet. För föräldrarna som ligger vakna om nätterna. Och för oss som redan levt med sjukdomen i många, många år.
Jag hoppas verkligen att jag en dag får uppleva att någon säger:
Nu har vi hittat en behandling som kan bota typ 1-diabetes.
Tänk vilken dag det skulle vara.
Tills dess fortsätter vi att sprida kunskap, dela våra erfarenheter och stötta forskningen.
Dagen fick också en väldigt fin och personlig avslutning.
Sångaren och låtskrivaren Tomas Andersson Wij berättade om sitt liv med typ 1-diabetes, en sjukdom han fick redan som 18-åring. Att få lyssna till ännu en människas berättelse om livet med sjukdomen blev en fin påminnelse om något som jag ofta återkommer till här på Kollasockret. Vi har alla vår egen historia. Våra egna erfarenheter, motgångar och sätt att hantera livet med diabetes. Men vi delar också något som många andra aldrig riktigt kan förstå. Det där ständiga ansvaret som följer oss genom livet. Och när Tomas sedan avslutade dagen med ett musikframträdande blev det en vacker avrundning på en eftermiddag fylld av kunskap,
Jag vill rikta ett stort tack till Barndiabetesfonden, forskare, föreläsare, medverkande och engagerade människor som gjorde den här dagen möjlig. Och jag hoppas innerligt att FramtT1Dsdagen blir en återkommande mötesplats.
För en sak blev väldigt tydlig för mig:
Framtiden kommer inte av sig själv. Vi måste skapa den tillsammans.
Och till dig som lever med typ 1-diabetes, eller står nära någon som gör det, vill jag avsluta med det budskap som alltid följer mig:
DU ÄR STARKARE ÄN DU TROR 💙
Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.
Dagens låt:
Fakta och vidare läsning