Det finns dagar när jag gör precis allt rätt – men ändå blir allt fel.

Jag räknar kolhydrater. Sätter insulindosen. Planerar, tränar, försöker sova ordentligt. Men ändå? Blodsockret lever sitt eget liv. Det rasar. Det rusar. Det protesterar. Och vet du vad det gör med en, efter år av ständig kontroll, rädsla och kamp? Det sliter inte bara på kroppen. Det nöter ner själen. Till slut kraschar man. Jag vet. För det hände mig.

Under min sjukskrivning började jag förstå något jag länge ignorerat: Det är inte bara diabetesen som kräver min uppmärksamhet – det är allt den för med sig. Stress. Oro. Prestationskrav. Att aldrig få stänga av. Och mitt i allt detta: en självkritik som är obarmhärtig. En inre röst som säger ”du måste klara det här”, ”du får inte slarva”, ”du borde veta bättre.” Till slut gick det inte längre. Jag var utmattad. Och ångesten blev en ständig följeslagare.

Det här är något vi sällan pratar om:

Hur psykisk ohälsa hänger ihop med kroniska sjukdomar – inte bara som en konsekvens, utan som en parallell verklighet. För varje gång blodsockret vägrar samarbeta trots att man gjort allt ”rätt”, är det som att misslyckas på ett prov man inte skrivit. Och hur mycket man än säger ”det är inte mitt fel” – så känns det ändå som att det är det. Det är inte konstigt att många av oss diabetiker till slut bränner ut oss. Varför pratar inte vården om det här? Här kommer en obekväm fråga:

Varför ingår inte psykologiskt stöd som en självklar del i diabetesvården?

När man lever med en sjukdom som aldrig tar paus, varför måste man först krascha helt för att få hjälp? Ska vi verkligen behöva bli sjuka av att försöka ta hand om vår sjukdom? Jag tror inte det. Och jag vet att jag inte är ensam.

Vi måste börja prata om:

• Hur vanligt det är med utmattning och ångest bland diabetiker

• Hur vården kan förebygga psykisk ohälsa – inte bara behandla den när den redan slagit till

• Varför KBT, samtalsstöd och stresshantering borde vara lika självklara som insulin

För det är inte ovanligt att krascha. Det ovanliga är att fånga upp det i tid. Du är inte blodsockret. Du är du. Jag vet hur lätt det är att börja mäta sitt värde i siffror.

I värden. I prestationer. I kontroll.

Men vet du vad? Du är inte ditt blodsocker. Du är inte din trötthet. Du är inte ditt misslyckande. Du är mänsklig. Och du gör ett heltidsjobb – utan lön, utan paus. Så nästa gång inget fungerar, påminn dig själv:

“Det är inte mitt fel. Jag gör så gott jag kan.” Och det är mer än nog.

Fortsättning följer: Alkohol och diabetes – en farlig kombination

I nästa inlägg vill jag ta upp något som många helst inte pratar om – men som i tysthet påverkar så många liv.

Alkoholen. Och nej, det här handlar inte bara om diabetes. Det handlar om att vara människa. Om stress, flykt, krav – och om längtan efter att få andas ut. För mig blev alkoholen inte längre ett glas öl i kvällssolen. Den blev något annat. En flyktväg. En bedövning. En fara. I nästa del berättar jag om hur alkoholen gled från ”njutning” till något som nästan kostade mig allt.

Det är en personlig text – om skam, ångest, uppvaknande. Men också om frihet. Och om att välja ett liv utan bedövning.

Jag hoppas du vill läsa.

För vi behöver prata om det här också – inte för att döma, utan för att förstå.

Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.

Dagens låt:

Det är nu ungefär 15 månader sedan jag kollapsade.

Min kropp slog bakut. Min energi försvann. Allt som tidigare hade gått att pressa sig igenom gick inte längre. Och jag är inte ”färdig” än. 

Jag har kommit ungefär halvvägs i min KBT-behandling tillsammans med min psykolog, och det jag delar med dig idag är det som har vuxit fram längs vägen.

Insikter. Sårbarhet. Smärta. Men också små, viktiga steg mot ett annat sätt att leva.

Jag trodde att jag var stark när jag fixade allt. Att det var så man visade sitt värde genom att ha koll. På jobbet. Hemma. I relationen. Med barnen. I matlådan. Och i blodsockret. Jag trodde att om jag bara gjorde allt “rätt” så skulle det gå bra. Att det var min disciplin som avgjorde hur jag mådde både fysiskt och psykiskt. Och kanske framför allt:

Jag trodde att det var jag som var felet när det inte fungerade. Men kroppen är smartare än vi tror. Och den är väldigt ärlig när vi själva har slutat vara det.

Små tecken kom först. En trötthet som inte gick att sova bort. Ett blodsocker som reagerade på allt, stress, oro, minsta förändring. Tankar som snurrade. Minnet som svek. Gråten som kom utan förklaring.

Och till slut – total kollaps.

Det var som om någon drog ut kontakten. Jag kunde inte tänka klart. Inte känna igen mig själv. Jag som alltid hade haft koll, kunde plötsligt inte ens handla mat.

Det var utmattningssyndrom.

Och den här gången var det inte något jag kunde vila mig ur på några veckor som jag gjorde första gången 2019. Det blev startskottet på en inre resa jag inte hade valt – men som jag idag är tacksam över att jag tvingades ta.

Återhämtningen har varit allt annat än linjär. Men med hjälp av min psykolog och KBT-behandling, har jag börjat hitta tillbaka – inte till mitt gamla jag, utan till något mer hållbart. Något mer sant.

Här är några av de viktigaste pusselbitarna:

Jag har börjat lyssna på kroppen. Inte tvinga den. Inte manipulera den. Utan lyssna – med nyfikenhet istället för kritik. Känner jag att jag inte vill eller orkar så kan jag acceptera det nu och då blir det vila.

Jag har börjat omvärdera styrka. Styrka är inte att köra över sig själv. Det är att våga stanna. Säga nej. Be om hjälp.

Jag har släppt taget om perfektion. Framför allt när det gäller mitt blodsocker. Jag gör mitt bästa, men jag lever också. Det räcker.

Jag har övat på att vara snäll mot mig själv. Det låter enkelt. Det är det inte. Men det gör skillnad, varje gång och otroligt viktigt. Och det viktigaste ordet har jag lärt mig att använda ”NEJ”.

Jag har börjat leva på ett nytt sätt. Med mer närvaro. Färre måsten. Och med en längtan att vara människa, inte maskin.

Jag tänker:

Att leva på riktigt – inte bara fungera. Nu vet jag vad jag ska ta bort. Och vad jag ska göra mer av.

Det som stjäl min energi får inte följa med längre. Jag väljer det som får mig att andas, känna, växa. Det jag riktigt, riktigt brinner för. Det som gör mig levande. Som min vän sa: det som ger mig balsam för själen.

God hälsa börjar med goda vanor.

Äta näringsrikt och träna regelbundet stärker immunförsvaret, förbättrar sömnen. Kroppen är ett avancerat system – och som alla system kräver den rätt bränsle och underhåll för att fungera optimalt.

Du som läser detta kanske också bär på för mycket. Kanske försöker du vara allt – för alla – hela tiden. Kanske har du redan känt att kroppen viskar, men du trycker bort det. Min förhoppning är att du genom min berättelse ska känna en sak: Du är inte ensam. Det går att stanna upp innan det går för långt. Och även om du redan kraschat – så går det att resa sig igen. Inte till den du var, utan till den du egentligen är.

Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.

Dagens låt:

Semester – på riktigt

Nu har jag äntligen semester. Den där tiden på året då man får släppa allt. Verkligen allt. Jobbmejl, måsten, tider att passa… borta. Och det är precis det jag vill påminna om i det här inlägget – att vila och semester hör ihop. Att det är okej, ja till och med nödvändigt, att bara vara. Stänga av, landa, leva i nuet.

Just nu är jag i Spanien – och jag älskar det. Speciellt Mallorca. Det är verkligen min plats för återhämtning. Sol, värme, hav, god mat – allt det där som gör att både jag och min kropp mår som allra bäst. Att få sätta sig vid ett dukat bord utan att behöva tänka, bara äta och njuta. Ligga i en solstol med en bok i handen och känna solen värma. Bada, slumra lite, läsa några sidor till. Det är min typ av återhämtning.

Och det är inte bara skönt – det är också viktigt. Jag har både diabetes och en utmattning i bagaget, så för mig handlar semestern om mer än att bara ta det lugnt. Det är då jag får en chans att läka på riktigt. Här känner jag hur kroppen svarar, hur stressen släpper och energin långsamt kommer tillbaka.

Vi behöver såna här pauser. Stunder där vi får komma i kapp oss själva och bara göra sånt vi mår bra av – vad det än är för just dig. Kanske är det också sol och bad, eller kanske skogspromenader, långa frukostar, eller att bara få ligga i soffan och kolla på serier utan dåligt samvete.

Och vet du? Jag känner att jag är på väg någonstans nu. På väg mot en bättre tillvaro. En plats i livet där jag får göra mer av det jag mår bra av, där jag får vara mig själv fullt ut – och samtidigt hjälpa andra. Snart… Så.

En sak som jag mår riktigt bra av är att skriva – och det kommer jag fortsätta med här nere i Spanien. Men just nu blir det bara lite lugnt skrivande för min egen skull. Bloggen tar några veckors paus medan jag njuter av stillheten och låter hjärnan vila. I slutet av augusti är jag tillbaka med nya inlägg.

Då kommer jag dela med mig av min väg tillbaka från utmattningen, hur det går med min KBT-terapi hos min psykolog, och lite om hur min framtid börjar ta form – en framtid där jag kan leva ett hållbart liv utan att hamna i utmattning igen. För det handlar om att hitta vad jag mår bra av. Och vad det är? Ja, det får du läsa mer om då.

Jag kommer också skriva om min relation till alkoholen – en viktig och personlig del i min resa.

Så håll ut, jag är snart tillbaka.

Ta hand om dig. Stäng av. Logga ut. Och njut av det som får dig att må bra.

Livet händer här och nu. ❤️

Dagens låt:

Jag vill be dig om en sak.

Lev mitt liv i fem minuter.

Blunda, och föreställ dig att du öppnar ögonen igen – som typ 1-diabetiker.

Att leva med en autoimmun, kronisk sjukdom är som att ständigt ha ett extra heltidsjobb. Ett jobb du aldrig sökte, aldrig kan ta semester ifrån, och aldrig får betalt för. Jag vet, för jag har levt så här i 42 år.

Kanske pluggar du, jobbar, är föräldraledig eller mitt i karriären? Föreställ dig då att du samtidigt, varje vaken minut, måste hålla koll på något livsavgörande. Att du ständigt måste agera som din egen bukspottkörtel.

Du vaknar – dags att kolla blodsockret.

Frukost – räkna kolhydrater, dosera insulin.

Ska du gå eller ta bilen? Träna ikväll? Hur varmt är det ute? Allt påverkar.

Och plötsligt – stresspåslag. Blodsockret rusar.

Mätaren visar pil ner precis innan du ska hålla en viktig presentation.

Du svettas, händerna skakar, synen blir suddig.

In med druvsocker, sitt ner, andas. Vänta.

Sen på det igen – leendet på, fast du egentligen vill gå och lägga dig.

Lunch – du chansar på en burgare, försöker räkna. Gissar.

Några timmar senare: huvudvärk, torr mun, trötthet.

Sockret är skyhögt.

Du doserar insulin, går en snabb promenad, försöker få kontroll.

Men klockan tickar mot nästa möte.

Så här ser det ut. Varje dag.

Och ändå får jag höra kommentarer som:

“Kan du inte sticka dig någon annanstans, vi äter faktiskt här.”

“Det ser ut som att du knarkar.”

“Fy fan vad jag hatar att se blod.”

Du kämpar inte bara mot sjukdomen. Du kämpar också mot fördomar, okunskap, och blickar. Ibland orkar man inte förklara. Ibland vill man bara smälta in. Men det går inte. För typ 1-diabetes tar ingen paus.

Vi är inte allergiska mot socker. Vi har inte orsakat det själva. Och vi kan inte bli friska – inte än.

Vi räknar, tänker, väger, doserar, utvärderar.

Timme efter timme, dag efter dag, år efter år.

Med hoppet om att en dag kunna säga:

“Jag hade diabetes.”

Snälla samhället – döm oss inte.

Ge oss inte känslan av att vi måste gömma vår sjukdom för att få vara med.

För en kamp är faktiskt jobbig nog.

Vi ska inte behöva ta två.

Vet ni vad? Ju oftare folk säger åt mig “kan du inte göra det där någon annanstans?” eller “måste du ta sprutan just här?”, desto mer vill jag göra precis tvärtom. Ju fler såna kommentarer jag får, desto mer bestämd blir jag – då drar jag ner byxorna rakt framför dem och låter det ta ännu längre tid än vanligt. Då blir jag 14-åriga Jonas igen, som gjorde exakt det motsatta bara för att. Så det så!

Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.

Dagens låt:

Snart är det skolavslutning. För många innebär det fest, frihet – och alkohol. Men för någon med diabetes kan det här vara skillnaden mellan liv och död.

Det här är inte en moralpredikan. Det här är en vädjan. Till dig som har diabetes. Till dig som är förälder, vän, klasskompis. Till dig som ska på fest, eller bara är med någon som har diabetes. Du måste veta vad som kan hända. För det kan gå fort. Och det kan gå riktigt illa.

Alkohol och diabetes – en farlig kombination

När du dricker alkohol störs leverns förmåga att släppa ut socker i blodet. För en person utan diabetes reglerar kroppen detta själv. Men med diabetes är det annorlunda – särskilt om du tar insulin.

Har du insulin i kroppen men inget socker som kan tas upp, kan blodsockret rasa. Och det märks inte alltid direkt. Det kan se ut som att du bara är full. Men i själva verket håller din kropp på att stänga av.

Hypoglykemi – alltså för lågt blodsocker – kan leda till medvetslöshet. I värsta fall hjärnskador. I värsta fall – döden.

Du kan rädda en väns liv

Om någon med diabetes får känning eller börjar bete sig förvirrat, är det inte bara fylla.

• Ge något sött: juice, druvsocker, läsk (inte light!).

• Hjälper det inte – ring 112 direkt. Säg att personen har diabetes och druckit alkohol.

Att du vet det här kan vara skillnaden mellan att någon överlever – eller inte.

Tips för dig som har diabetes

• Ät alltid innan du dricker. Gärna en ordentlig middag.

• Drick långsamt. Alkohol påverkar mer än du tror, särskilt om du tränat eller haft en tuff dag.

• Kolla blodsockret ofta. Alkohol gör att du tappar omdömet – du märker inte alltid att du dippar.

• Ha alltid något sött med dig. Druvsocker, juice, frukt – vad som helst.

• Ät något innan du somnar. En nattmacka kan rädda dig från ett blodsockerfall i sömnen.

• Ställ väckarklockan. Ät frukost och ta insulin tidigt dagen efter, sen kan du vila vidare.

Till dig som är ung och lever med diabetes:

Jag vet hur det känns.

Jag har haft typ 1-diabetes i 42 år. Jag har druckit. Mycket. För att orka. För att glömma. För att känna mig normal.

Men det gör mig allt annat än normal. Alkohol har kastat mig rakt in i mörkaste ångest. Inte bara dagen efter – utan i flera dagar, ibland veckor.

Min diabetes har svajat okontrollerat. Jag har vaknat med panik, svettig, skakig. Jag har gråtit av skam, ångest, rädsla. Jag har varit nära att dö. Inte en gång. Flera.

Det är inte värt det.

Om du ändå vill dricka – gör det med respekt. Drick långsamt. Med sällskap som vet att du har diabetes. Med socker i fickan. Med vetskapen om vad som kan hända.

Och vet du vad?

Det allra bästa är faktiskt att inte dricka alls.

Till dig som står bredvid:

Du kan vara den som ser vad andra missar. Du kan vara den som reagerar när någon börjar vingla, svamla, tappa kontrollen – inte bara för att de är fulla, utan för att deras blodsocker faller. Du kan vara den som räddar liv.

Gör sommaren trygg – för alla

Sommaren ska vara härlig. Full av skratt, bad, sena kvällar och gemenskap.

Men för att det ska bli en riktigt skön sommar – måste vi ta hand om varandra.

Och för någon med diabetes – kan just du vara skillnaden mellan en lycklig skolavslutning och en tragedi.

Dela detta. Prata om det. Våga fråga. Våga agera.

Det kan rädda liv.

På riktigt.

Snart så hörs vi igen!

Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.

Dagens låt:

Hej – det var ett tag sedan jag skrev.

Och det har hänt en hel del.

Samtalen med min psykolog har gett mig nya perspektiv – viktiga sådana.

Det jag bär med mig mest är det här:

Jag behöver göra mer av det som får mig att må bra. Det som ger mig energi.

Inte sen. Utan nu.

Att lyssna på kroppen, hitta balansen, acceptera att jag inte är helt tillbaka – det har också lett till en annan insikt. En som kanske har legat där och grott länge, men som först nu fått ta plats på riktigt:

Jag kan inte längre vänta på att livet ska kännas rätt. Jag måste börja leva det – precis där jag står.

Och vet du – något har börjat hända.

Samtal med gamla vänner och affärsbekanta har gett mig en oväntad, men efterlängtad energikick.

Det är som om de har väckt något inom mig. Något som varit vilande alldeles för länge.

Det har varit möten fyllda av värme, skratt, minnen – men också ärlighet och frågor som gått rakt in i hjärtat.

Och mitt i allt det där dök en möjlighet upp.

En chans att börja om. Att se på livet med nya ögon.

Att våga tänka:

“Tänk om det faktiskt är möjligt?”

Tänk om jag – trots utmattningen, trots allt som varit – kan skapa ett liv som känns rätt på riktigt.

En av frågorna som stannat kvar kom för bara några dagar sedan.

En kär vän såg mig i ögonen och frågade:

“Vad drömmer du om? Vad är ditt mål? Vart vill du vara om tre år?”

Först blev jag ställd. Orden fastnade.

Men sedan började något röra sig inom mig.

En tanke. Ett frö. Det där modet jag saknat.

Och jag insåg – jag vet ju vad jag vill. Och jag har vetat det länge.

Och det bästa av allt?

Jag har äntligen fått det stöd jag saknat och möjligheten att ta steget.

För jag vill inte längre bara ta mig igenom dagarna. Jag vill leva dem.

Jag vill känna att jag är med, att jag gör skillnad – både i mitt liv och kanske i någon annans. Men det måste ske på mitt sätt.

Inte för att andra ska imponeras eller kunna klappa sig själva på axeln för att jag “presterar som vanligt”. Det kapitlet är avslutat.

Nu handlar det om att skapa ett liv jag faktiskt vill vakna upp till. Att ge plats åt glädjen, kreativiteten – den som alltid funnits inom mig, men som inte fått komma fram på länge.

Nu är det dags att göra utrymme för det som är viktigt för mig. Inte bara för alla andra.

Och vet du – det händer just nu.

Något är på gång. Något jag burit tyst, länge, och nu rör det på sig.

Det är större än jag vågat tro, och det växer för varje dag inifrån på riktigt.

Allt jag kan säga just nu är:

Det här betyder något och mer kommer snart.

Och viktigast av allt: Jag mår bra av det här.

Till dig som läser:

Jag vill ställa en ärlig fråga – från hjärtat:

Vad är det du skjuter upp?

Vad finns där i bakhuvudet, i hjärtat – som du tänker att du ska ta tag i “sen”?

Kanske längtar du efter att skapa något.

Kanske vill du byta jobb – eller lämna ett.

Starta ett projekt. Förändra en vana.

Eller bara ta det där första, viktiga steget mot att börja må bättre.

Tänk om “sen” är just nu och du behöver inte göra allt idag men du kan ta ett steg. Ett snällt, ärligt steg i riktning mot dig själv.

Jag tror på dig.

Och jag vet, det är svårt men det går.

Snart så!

❤️

/Jonas

Snart så hörs vi igen!

Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.

Dagens låt:

När man börjar känna sig lite starkare efter en utmattning är det lätt att tro att man är redo att köra på igen. Kroppen känns piggare vissa dagar, hjärnan lite klarare – och hoppet väcks. Kanske är jag snart tillbaka? Kanske kan jag börja leva som vanligt igen?

Men det är just där det farliga ligger.

För när jag försöker ta igen allt jag missat, när jag vill bevisa för mig själv (och kanske för andra) att jag är tillbaka, är risken stor att jag kraschar igen. Det är en balansgång som är svårare än jag trodde – att våga utmana mig själv utan att pressa för långt.

Den ständiga dragkampen

Varje dag är en sorts dragkamp mellan två sidor av mig själv.

Den ena sidan vill framåt. Vill testa, göra mer, känna att jag utvecklas. Jag saknar den jag var innan utmattningen, och jag längtar efter att orka allt det där som kändes självklart förut.

Den andra sidan är rädd. Rädd för att ta i för mycket, rädd för att gå över gränsen och hamna där jag var för några månader sedan. Den vet hur det känns när allt rasar igen – när tröttheten slår till med full kraft och hjärnan blir till dimma.

Och mellan dessa två sidor försöker jag hitta en väg.

Att förstå kroppens signaler

En av de viktigaste sakerna jag har lärt mig är att kroppen pratar – jag måste bara lära mig att lyssna.

• Energinivån på morgonen – Vaknar jag med en känsla av att kroppen fått återhämtning, eller känns det som att jag är överkörd av en lastbil?

• Hur träning påverkar mig – Känner jag mig stark efter ett pass, eller blir jag helt dränerad?

• Hjärnans ork – Kan jag fokusera och tänka klart, eller hoppar tankarna okontrollerat mellan saker?

• Sömnen – Sover jag bra eller vaknar jag tröttare än när jag la mig?

När jag ignorerar signalerna får jag betala priset. Det har jag lärt mig den hårda vägen.

Vad hjälper mig att hålla balansen?

Jag har insett att några saker gör det lättare att inte gå över gränsen:

✅ Att planera in vila – på riktigt. Inte som en eftertanke, utan som en del av dagen, precis som träning eller arbete.

✅ Att acceptera att återhämtning inte är linjär. Vissa dagar orkar jag mer, andra dagar mindre. Och det är okej.

✅ Att våga säga nej. Även när jag vill göra något, men vet att det kommer kosta mer än det ger.

✅ Att hitta lagom nivå på träning och aktivitet. Att pressa mig lite, men inte så mycket att jag blir sämre dagen efter.

✅ Att sluta jämföra mig med mitt gamla jag. Jag kommer aldrig bli exakt den jag var innan, men det betyder inte att jag inte kan hitta en ny version av mig själv som mår bra.

Framåt – men i rätt takt

Det svåraste just nu är att acceptera att jag fortfarande är i återhämtning. Att jag inte kan trycka på gasen och tro att allt löser sig.

Men jag börjar förstå att det viktiga inte är hur snabbt jag kommer framåt – utan att jag gör det på ett sätt som håller i längden.

Min KBT-resa har börjat

Jag går nu hos min psykoterapeut i KBT, och det känns väldigt skönt att få det stödet. Det är en resa som tar mig från min barndom ända fram till idag – en resa som både ger lättnad och ibland är otroligt jobbig.

Vi öppnar upp allt. Vänder på varje sten. För att en gång för alla kunna stänga locket på kistan, gräva ner den – eller kanske gömma den på ett ställe jag inte längre vet om – och sen gå vidare.

Samtidigt får jag hjälp att hantera min vardag och blicka framåt. Hjälp att förstå vad jag behöver för att orka leva ett liv som fungerar för mig. Ett liv där jag hittar en balans jag trivs med.

Ja, kanske kommer jag inte klara av att jobba 100 % igen – och vet du? Det får vara så. Det viktiga är att jag mår bra. På riktigt.

Jag kommer att fortsätta uppdatera er om hur det går – för det här är en resa som inte bara handlar om att bli frisk, utan om att förstå vem jag är och vad jag behöver för att må bra.

Vi hörs snart igen!

Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.

Dagens låt:

Påsken är här – en tid för vila, gemenskap och god mat. Ta vara på ledigheten, umgås med nära och kära, skratta mycket och ta hand om dig själv.

Och du – fortsätt hålla igång! Låt inte nyårslöftena damma igen – ta din promenad, cykla en sväng, kör ett gympass eller rör dig på ditt sätt. Varje steg räknas!

Ha koll på kolhydraterna i påskmaten – här är några exempel:

• Kokt potatis – ca 15–17 g kolhydrater per 100 g

• Janssons frestelse – ca 15–20 g kolhydrater per 100 g

• Matpaj (t.ex. Västerbottenpaj) – ca 25–30 g kolhydrater per bit

• Bröd (vört, knäcke, sillmacka) – ca 40–50 g kolhydrater per 100 g

• Senapssill/inlagd sill – ca 10–15 g kolhydrater per 100 g

• Påskmust – ca 10–12 g kolhydrater per 100 ml

• Godis och choklad – ca 60–80 g kolhydrater per 100 g

• Marsipanägg – ca 65–70 g kolhydrater per 100 g

• Frukt (t.ex. apelsin, druvor) – ca 10–15 g kolhydrater per 100 g

• Dessert (t.ex. pannacotta med bär) – varierar, ca 15–30 g kolhydrater per portion

Njut – men gör det med medvetna val. Du har koll på sockret!

Glad Påsk önskar vi på kollasockret.com

Jag trodde att återhämtning skulle vara en stadig väg framåt. Att jag, vecka för vecka, skulle känna mig lite bättre. Att hjärnan skulle bli klarare, kroppen starkare och energin långsamt återvända.

Men verkligheten ser annorlunda ut.

Det går bra – tills det inte gör det.

En dag vaknar jag och känner mig nästan normal. Jag har ork, jag tänker klart, jag får saker gjorda. Jag börjar tro att jag är på väg tillbaka, att jag kanske ändå har kontroll över det här.

Sen kommer kraschen.

Jag tappar fokus. Glömmer allt jag skulle göra. Kroppen känns tung, och det spelar ingen roll hur mycket jag försöker skärpa mig – det går bara inte.

Och det värsta är tanken som alltid dyker upp: ”Tänk om jag aldrig blir helt återställd?”

Att hantera bakslag

Det är här det blir svårt. När hjärnan är trött och kroppen känns som bly är det lätt att tappa hoppet. Lätt att tänka att allt jobb jag lagt ner varit förgäves.

Men jag försöker påminna mig själv om en sak: Bakslag betyder inte att jag har misslyckats.

Jag har lärt mig att bakslag är en del av processen. Att hjärnan och kroppen behöver tid att läka. Att även när jag har en skitdag, så är jag ändå längre fram än där jag började.

Hur jag försöker hantera det

Det finns några saker som hjälper mig när jag känner att jag tappar fotfästet:

1. Titta tillbaka. Ibland känns det som att jag står still, men när jag ser tillbaka inser jag att jag faktiskt har kommit en bit.

2. Acceptera skitdagarna. Vissa dagar går det inte att prestera, hur mycket jag än vill. Då behöver jag vila istället för att tvinga mig själv att fungera.

3. Påminna mig själv om vad som hjälper. Träning, sömn, lugna promenader, musik – allt som får mig att må lite bättre, även när jag egentligen inte orkar.

4. Släppa kontrollen. Jag kan inte stressa fram återhämtningen. Jag kan bara göra mitt bästa och lita på att kroppen vet vad den behöver.

Små steg leder framåt

Jag kanske aldrig kommer att vakna upp en dag och känna mig helt återställd. Men jag tror att jag sakta kommer att hitta en ny balans.

Och om du känner igen dig i det jag skriver – du är inte ensam. Bakslag är inte ett tecken på att du gör något fel. Det är en del av processen.

Så vi fortsätter. Ett steg i taget. Även när det känns som att vi går bakåt. För vi vet – vi har redan tagit oss längre än vi tror.

Vi hörs snart igen!

Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.

Dagens låt:

Idag ska jag på idrottsmassage. Inte för att det är “lyxigt”, utan för att det är nödvändigt.

Jag tränar mycket och lyfter tungt – något som både stärker och sliter på kroppen. Efter min viktnedgång har träningen blivit en viktig del av livet igen, men jag har också lärt mig att det inte bara handlar om att pressa sig. Det handlar om att underhålla kroppen också.

Tunga lyft, hårda pass och högt tempo sätter sina spår. Stelhet, ömhet och små signaler från musklerna som säger “hej, glöm inte bort mig!” Massage hjälper mig att få igång blodcirkulationen, släppa på spänningar och återhämta mig snabbare.

Det är också ett sätt att stanna upp, lyssna in kroppen och ge den lite kärlek – något jag inte alltid prioriterat tidigare. Jag brukade bara köra på, men idag vet jag bättre. Vill man hålla i längden, både fysiskt och mentalt, måste man ta hand om sig själv.

Så det här är en påminnelse – till mig själv och kanske till dig också:

Du servar bilen regelbundet – glöm inte kroppen. Särskilt inte om du tränar tungt.