Den här veckan vill jag lyfta fram ett avsnitt från Vetenskapens Värld som heter “Kampen mot stressen.”
Avsnittet ger en djup inblick i hur utmattning påverkar oss, och det fick mig att reflektera över hur vi ofta misshandlar våra egna kroppar genom att stressa oss igenom vardagen. Är det verkligen så vi vill leva? Jag tror att de flesta skulle svara nej.
Ändå har vi så svårt att säga nej till sådant vi egentligen inte orkar eller vill. Varför är det så? Vad är det som hindrar oss från att prioritera vårt eget välmående?
Detta program undersöker varför stress har blivit en så framträdande del av vårt samhälle idag. Stressrelaterade sjukskrivningar har ökat dramatiskt och är nu den främsta orsaken till att många svenskar inte kan arbeta. Även bland unga växer stressrelaterad ohälsa i snabb takt. Vad ligger egentligen bakom denna ökande stressnivå? Är det det höga tempot i vårt samhälle som driver fram en livsstil vi inte orkar upprätthålla? Och vad kan vi göra själva för att motverka skadlig stress och minska risken för att drabbas av utmattningssyndrom?
Del:25 Rutiner som räddade mig – så återhämtade jag mig från utmattning och stabiliserade min diabetes
Jag vill verkligen lyfta hur viktigt det är med rutiner och hur de har hjälpt mig att återhämta mig från den här förbannade utmattningen. Att ha fasta rutiner har inte bara minskat min onödiga stress – det har blivit ett måste för mig, och jag vet att det kommer att vara en självklar del av min vardag framöver.
Rutinerna har dessutom en positiv effekt på min diabetes och hjälper mig att hålla blodsockret stabilt. Det är verkligen en win-win.
De rutiner jag pratar om är:
Sömnrutiner:
Regelbundna sovtider hjälper till att balansera energinivåerna och minskar känslan av att allt är kaos.
Måltidsrutiner:
Ät på fasta tider. Jag har bestämda tider när jag ska äta frukost, lunch och middag. När kroppen vet vad den kan förvänta sig blir vardagen mer stabil.
Motionera:
Regelbunden fysisk aktivitet är inte bara ett alternativ – det är en grundpelare för återhämtning. För min del handlar det just nu mest om styrketräning, där jag kör ett pass på en timme och avslutar med 10–20 minuter i bastun. Men vet du vad som verkligen har gjort underverk för mig? En enkel promenad på 30 minuter.
Blir jag trött efteråt? Då unnar jag mig en powernap på 30 minuter. Att lyssna på kroppen är en lika viktig del av återhämtningen som själva träningen.
Pauser:
En av de viktigaste insikterna jag fått är att pauser inte är ett tecken på svaghet – de är ett verktyg för att orka. Kort återhämtning under dagen gör att du kan ta dig igenom dagarna på ett mer hållbart sätt.
Prata:
Att prata är livsviktigt. Att bära allt inom sig och hålla det för sig själv är en farlig väg som i längden kan leda till både psykisk och fysisk ohälsa. Jag vet det, för jag har varit där. Under större delen av mitt liv har jag varit tyst och burit mina tankar och känslor ensam, utan att dela dem med någon.
Men att hålla allt inne kommer med ett pris. Förr eller senare brister det – kanske inte på samma sätt som för mig, men konsekvenserna kan vara allvarliga. Det kan visa sig i form av sjukdomar, depression eller andra problem som påverkar både dig själv och dem omkring dig. I värsta fall kan skadorna bli så stora att de inte går att reparera.
Jag har själv upplevt hur tystnaden förvärrat mitt mående och dragit mig djupare ner i mörkret. Att våga öppna sig och prata med någon – en terapeut, en vän eller en familjemedlem – är som att släppa ut trycket ur en sprickfärdig ballong. Det är inte bara befriande, utan också en första, viktig steg mot att börja läka.
Kom ihåg: att söka hjälp är inte ett tecken på svaghet. Det är ett bevis på styrka och mod. Livet är inte en tävling där du måste kämpa ensam; det är en lång resa där du har rätt att ta pauser och be om stöd. Ingen ska behöva gå igenom det svåra utan någon vid sin sida.
Gränser:
Det här är kanske det svåraste jag lärt mig, men också det viktigaste: att sätta gränser. Att säga NEJ är inte egoistiskt – det är en förutsättning för att kunna ta hand om sig själv. Välj bara de saker och människor som ger dig positiv energi. Allt annat? Ett tydligt NEJ.
Min väg – och din
Jag vet att det kan kännas övermäktigt, men jag lovar dig att det går att må bättre. Följ dessa råd – skapa rutiner, ta pauser, rör på dig, prata, och lär dig att säga nej. Det har hjälpt mig, och jag är övertygad om att det kan hjälpa dig också.
Din återhämtning börjar här och nu. Du förtjänar att må bättre. Och du är inte ensam på den här resan.
Och har du några frågor så tveka inte att höra av dig till mig, så kan jag förhoppningsvis coacha dig till ett bättre mående.
Fortsättning följer
Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.
Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest. Jag hoppas att min resa kan inspirera andra i liknande situationer att ge sig själva samma tillåtelse och tålamod. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.
Det har nu gått några dagar sedan jag började arbetsträna på 25%, och jag måste säga att det känns bra. Att få komma tillbaka till arbetsplatsen, träffa mina kollegor och försiktigt börja med småprojekt har gett mig ny energi. Min chef har dessutom ordnat en mer avskild arbetsplats för mig, vilket har gjort stor skillnad. Två timmar om dagen kanske inte låter som mycket, men just nu är det precis lagom. Jag vet hur viktigt det är att inte stressa framåt för snabbt – risken för bakslag är alltid där om jag pressar mig för mycket. Det här är en långsam process, och det känns bra att ta det steg för steg.
Men låt mig vara ärlig: att komma hit har inte varit lätt. Det har krävt tid, arbete och framför allt förändringar i hur jag hanterar min vardag. En av de viktigaste nycklarna för mig har varit den kognitiva beteendeterapin (KBT) som jag gått igenom. Där har jag lärt mig att bygga upp rutiner och skapa en stabil grund att stå på – något jag tror är helt avgörande för att kunna återhämta sig från utmattning.
För att börja må bättre måste du skapa och följa rutiner. Det kanske låter enkelt, men det är det inte – det är en aktiv ansträngning varje dag.
Här är vad som fungerat för mig:
Sömnrutiner: Regelbundna sovtider hjälper till att balansera energinivåerna och minskar känslan av att allt är kaos.
Måltidsrutiner: Ät på fasta tider. När kroppen vet vad den kan förvänta sig blir vardagen mer stabil.
Pauser: En av de viktigaste insikterna jag fått är att pauser inte är ett tecken på svaghet – de är ett verktyg för att orka. Kort återhämtning under dagen gör att du kan ta dig igenom dagarna på ett mer hållbart sätt.
Prata: Att hålla allt inom sig är en farlig väg. Jag har själv känt hur det kan leda till depression och ett ännu tyngre mående. Att prata med någon – en terapeut, en coach, en vän eller en familjemedlem – är som att släppa ut trycket ur en överfylld ballong. Det är en absolut nödvändighet för att kunna börja läka. Och kom ihåg: att söka hjälp är inte ett tecken på svaghet – det är mod. Livet är inte en sprint, utan ett maraton. Du behöver inte rusa genom det ensam.
Motionera: Regelbunden fysisk aktivitet är inte valfritt; det är en grundpelare för återhämtning. Det räcker med en enkel promenad på 30 minuter. Och om du blir trött efteråt? Då tar du en powernap på 30 minuter – för det är också en del av att lyssna på sin kropp.
Gränser: Det här är kanske det svåraste jag lärt mig, men också det viktigaste: att sätta gränser. Att säga NEJ är inte egoistiskt – det är en förutsättning för att kunna ta hand om sig själv. Välj bara de saker och människor som ger dig positiv energi. Allt annat? Ett tydligt NEJ.
Jag vet att det kan kännas övermäktigt, men jag lovar dig att det går att må bättre. Följ dessa råd – skapa rutiner, ta pauser, rör på dig, prata, och lär dig att säga nej. Det har hjälpt mig, och jag är övertygad om att det kan hjälpa dig också.
Din återhämtning börjar här och nu. Du förtjänar att må bättre. Och du är inte ensam på den här resan.
Och har du några frågor så tveka inte att höra av dig till mig, så kan jag förhoppningsvis coacha dig till ett bättre mående.
Fortsättning följer
Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.
Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest. Jag hoppas att min resa kan inspirera andra i liknande situationer att ge sig själva samma tillåtelse och tålamod. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.
På torsdag ska jag börja arbetsträna. Två timmar om dagen, 25 %. För någon som inte gått igenom detta kanske det låter som en obetydlig början, men för mig är det ett enormt steg. Efter sex månaders sjukskrivning känner jag mig, på något vis, redo. Ändå bär jag en osäkerhet – tankarna vandrar fram och tillbaka kring om kroppen verkligen kommer att klara det. Samtidigt har jag längtat efter att känna mig som en del av livet igen. Men vägen hit har varit allt annat än lätt.
Att förlora sig själv
Att drabbas av utmattningssyndrom är att förlora sig själv. Det är som att tappa alla de bitar som brukade utgöra den person man var, och att försöka få ihop dem igen när varje rörelse känns tung som bly. Tidigare tog jag saker för givet – att min kropp och mitt minne skulle samarbeta med mig, att energin skulle räcka dagen ut. Men det blev snart en kamp att bara ta sig igenom en vanlig vardag. Jag började glömma småsaker – först detaljer, sedan hela delar av min dag. Ibland kunde jag knappt minnas vad jag hade gjort tio minuter tidigare.
Kroppens desperata rop på hjälp
Att leva i detta tillstånd, när hjärnan hela tiden kämpar emot och kroppen känns som om den släpar efter, är att bli främmande för sig själv. Det är att behöva anstränga sig för att orka något så enkelt som att gå ut till brevlådan, när det en gång var något man gjorde utan att tänka. Mitt inre kändes som en storm av förvirring och utmattning. Inget var längre lätt, inget gick längre på rutin.
I början trodde jag att det var något allvarligt fel på mig, på riktigt. Jag undrade om jag blivit dement, om jag kanske hade någon skada i hjärnan som ingen upptäckt. Det var skrämmande att se sig själv falla sönder på det sättet, och jag kunde knappt känna igen den person jag blivit. När sjukvården berättade att återhämtningen skulle ta tid förstod jag inte hur lång tid det verkligen handlade om. Jag trodde det skulle vara en snabb väg tillbaka – kanske några veckor eller en månad. Men nu, efter sex månader, förstår jag. Jag har lärt mig att läkningsprocessen inte följer någon förutbestämd tidsram.
Varningssignalerna jag missade
Varför lät jag det gå så långt? Varför ignorerade jag kroppens desperata rop på hjälp? Nu ser jag hur varningssignalerna blinkade – men jag var för upptagen för att lyssna. Minnet svek mig, saker försvann ur mitt grepp, och jobbet blev en börda jag knappt kunde bära. Ljud skar som knivar genom huvudet, jag kunde inte längre koncentrera mig, och sömnen blev ett minne blott. Minsta lilla motgång fyllde mig med stress och irritation, och humöret pendlade som en berg-och-dalbana.
Mest smärtsamt var att jag sakta drog mig undan från andra människor. Det som tidigare gav glädje – fester, tillställningar, tid med vänner – blev övermäktigt, och jag stängde in mig själv mer och mer. Nu förstår jag att det var varningssignaler, ett rop på hjälp. Känner du igen dig? Känner du igen dessa symptom? Vänta inte – låt det inte gå så långt. Och om du vill prata om det, om du känner dig osäker eller behöver råd, tveka inte att höra av dig. Du kan maila mig, så berättar jag gärna mer.
En långsam återhämtning
Även om jag mår bättre är jag långt ifrån återställd. Och om jag ska vara ärlig, är jag inte ens säker på om jag någonsin kommer att bli helt som förr. Jag inser nu att de här månaderna av utmattning kan ha lämnat kvar ärr som aldrig helt kommer att försvinna. Istället får jag lära mig att leva med de sviter som sjukdomen gett mig och försöka anpassa mitt liv efter de nya förutsättningarna.
Att bygga rutiner som stöd
Det som verkligen har hjälpt mig är rutinerna. För första gången på länge har jag börjat sätta upp en struktur som fungerar för mig. Bra sömn, näringsrik mat, och regelbunden fysisk aktivitet har blivit min dagliga medicin. Det låter kanske enkelt, men de här små stegen har varit avgörande. Varje morgon vaknar jag och börjar dagen med en stabil frukost, sedan har jag lagt in skrivande på bloggen och min bok som en viktig del av rutinen. Efter det tar jag mig ut på en promenad eller går till gymmet, och när energin tillåter sätter jag mig ner och skriver lite till. Om jag inte orkar fortsätter jag inte – istället låter jag kroppen vila, kanske genom att se en dokumentär eller en serie.
De här rutinerna, tillsammans med stödet från min KBT-terapeut, har hjälpt mig att bygga upp mig själv igen. Jag har lärt mig hur jag kan få dagarna att fungera och vad jag behöver för att klara en arbetsdag. Det är en långsam process, men jag har fått insikter och verktyg för att hantera stress och anpassa mig. Jag vet nu att rutiner är en grund jag alltid måste ha för att hålla balansen.
Att möta missförstånd och visa empati
Det är en sak jag vill säga till alla: jag förstår varför många inte riktigt kan förstå den här sjukdomen om de inte själva har upplevt den. Utmattningssyndrom syns inte på utsidan – man ser ingen bruten arm eller något synligt sår. Det är lätt för andra att tänka ”ryck upp dig” eller ”ta dig samman.” Men sanningen är att när någon kämpar med utmattning, är det en kamp som utspelar sig djupt inom dem – en kamp ingen annan kan se.
Men samtidigt som jag förstår varför andra har svårt att förstå, är det frustrerande. Hur kan man döma en annan människa utan att känna till deras bakgrund, utan att veta vad de bär på? Man vet aldrig vad en person har gått igenom, och vilka bördor de kämpar med dagligen. Om det är något jag lärt mig under den här resan, så är det vikten av empati – att lyssna, att förstå och att inte döma. Låt oss sluta anta saker om varandra och istället försöka mötas med respekt och förståelse.
Fortsättning följer
Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning. Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest. Jag hoppas att min resa kan inspirera andra i liknande situationer att ge sig själva samma tillåtelse och tålamod. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.
Del:22 Ur mörkret med vännernas, terapeutens och musikens stöd.
Att ha vänner betyder allt, särskilt när man hamnat där jag har varit. När livet faller samman, då är det viktigt att våga ta tag i de händer som sträcks ut. I början ser man dem inte, inte ens när de är precis framför en, för man är fast i sin egen bubbla. Det är som Thåström sjunger i Centralmassivet: man går in i en trång korridor och vill aldrig därifrån. Jag var där, så fast i mörkret att jag inte såg någon väg ut.
Men vännerna finns där, de som verkligen bryr sig och sträcker ut sina händer. De som inte nöjer sig med att bara fråga hur man mår på ytan, utan de som orkar lyssna när du inte ens orkar prata. Utan dem hade jag inte klarat mig. Ni vet vilka ni är. Tack för att ni finns.
Jag har varit i den där trånga korridoren sedan maj, då allt rasade samman. Jag blev så trött att jag stängde av allt. Jag försökte bara överleva, en dag i taget. Aptiten försvann, och min diabetes blev ostadig. Jag orkade knappt ta mig ut genom dörren, och mitt blodsocker sjönk ofta farligt lågt. Det var en kamp, och jag var så otroligt trött på allt.
Men hjälpen jag fått förändrade allt. Jag minns första träffen med min KBT-terapeut som om det var igår. När jag satte mig ner i stolen och försökte förklara hur jag mådde, var det som om allt bara brast. Jag hade burit på så mycket smärta och frustration, och alla ord jag försökte säga fastnade i halsen. Tårarna började rinna, och jag kunde inte stoppa dem. I 30 minuter satt jag där och grät, totalt utmattad och tom. Det var som om alla de känslor jag hade försökt hålla undan under så lång tid äntligen fick komma fram.
Min terapeut satt där tålmodigt, utan att döma, och lät mig få det utrymmet jag behövde. När jag samlade mig sa hon något som jag aldrig kommer att glömma: “Det är okej att känna så här. Ibland behöver vi släppa taget om allt vi burit på för att kunna börja läka. Du är här nu, och det är ett första steg mot att hitta tillbaka till dig själv.”
De orden gav mig en gnista av hopp. För första gången på länge kände jag att jag inte behövde klara allt ensam.
Efter några dagar började jag skriva. Jag skrev och skrev, och det var som om något inom mig sakta började läka. Jag insåg också att det fanns så lite där ute skrivet av dem som faktiskt går igenom utmattning i realtid, mitt i kaoset. Så jag började föra dagbok om min utmattning och dela den på min blogg, Kollasockret. Det blev min ventil, min räddning.
Musik kan vara en kraftfull helare, och under den här resan har Joakim Thåströms låtar verkligen blivit en livlina för mig. Jag vill rikta ett innerligt tack till honom för att han skapar musik som når så djupt. Pimmes texter har varit en ständig källa till tröst, ett sätt att gråta ut och känna mig förstådd. Ibland när jag lyssnar på hans låtar, känns det nästan som om de handlar om mig—som om orden var skrivna för att spegla min egen kamp och mitt eget liv. Det är en märklig, men vacker känsla, att känna sig så nära en artist, och Thåströms musik har blivit en stöttepelare för mig, en vän i svåra stunder.
Nu, ett halvår senare, börjar jag må bättre. Jag är inte helt återställd, men jag har fått och får hjälp och stöd som jag är evigt tacksam för. Idag handlar det om att lära mig leva på ett sätt som gör att jag inte hamnar på botten igen. Jag har skapat rutiner som håller mig flytande.
Rutinerna har blivit en kompass för mig, och det är något jag vill dela med mig av. För alla som kämpar behöver stabila rutiner som fungerar för dem. Och vi behöver våra vänner och våra stöttepelare.
Så nästa inlägg kommer handla om rutiner.
Fortsättning följer.
Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning. Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest. Jag hoppas att min resa kan inspirera andra i liknande situationer att ge sig själva samma tillåtelse och tålamod. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.
Här kommer några ord från min fru Malin om vår resa tillsammans genom min utmattning.
Det har nu gått nästan ett halvår av Jonas sjukskrivning för utmattning och många ställer sig frågan hur mår han egentligen? Det är inte lätt att svara på eftersom det är olika från dag till dag. Ena dagen helt utslagen och orkeslös i soffan men nästa dag bakar han bullar eller tränar på gym.
Oro, ångest, orkeslöshet, hopp och förtvivlan har präglat vår familjs dagar men det går åt rätt håll tack vare bra sjukvård och att de är lyhörda samt förstående. Vi har levt ihop i 33 år och diabetes har alltid varit en del vår vardag men inget som jag har funderat så mycket över, Jonas ÄR inte diabetes utan det är en autoimmun sjukdom. Vi har haft bra rutiner med kost, sömn samt tränat tillsammans och vardagen har lunkat på. Jag vet att diabetes är en jävla sjukdom och den som är drabbad tvingas leva med den dygnets alla timmar och inget man kan ignorera eftersom det kan få allvarliga konsekvenser. Men utmattning är en helt annan utmaning som vi inte var förberedd på utan den slog undan fötterna för oss båda.
Hur mår DU? Den frågan fick jag i somras av en bekant och jag blev helt ställd! Vadå hur mår JAG, det är inte jag som är sjuk tänkte jag men sakta började jag fundera över min nya situation att vara den ”som står bredvid” någon som är sjuk, för det är just det han har varit/är, sjuk.
Det hade legat latent länge, irritation och orkeslöshet samt likgiltighet, men plötsligt en dag i maj hittade jag honom i soffan helt utmattad, utslagen och oförmögen att ta sig för någonting. Det var andra gången i vårt förhållande (som han fick utmattning) som han bara ”dog” och kroppens funktioner la av likt en bil som helt plötsligt fick motorstopp utan förvarning eller en medföljande manual för hur man löser det. Han ville först bara vila och känslan av att det ”går över ” och sa att efter helgen är jag pigg nog att gå till jobbet igen men då sa jag stopp!
Utmattning fungerar tyvärr inte med att bara vila en helg och tro att det löser sig av sig självt.Det krävs ett hårt arbete av dig som är sjuk att balansera sin sjukdom, ångest samt oro, passa tider med sjukvården samt ha kontakt med Försäkringskassan och arbete. Man måste vara tillräckligt friskt för att vara sjuk!
Men hur känns det då att stå bredvid och inte ha någon quickfix i verktygslådan eller trollspö som gör allt bättre? Det är rent ut sagt förjävligt! Det går inte att förbereda sig på hur man ska reagera, agera eller hur man ska hjälpa. Hur hjälper man någon som inte kan förmedla eller förklara vad som är ”fel”, när minnet helt plötsligt sviker dig för ibland har det känts som att Jonas är dement. Han kan börja dammsuga men kommer på att han ska ut med soporna för att sedan påbörja med en bulldeg och samtidigt komma på att han ska kratta löv till att undra varför dammsugaren står framme. Man kan skratta åt det i efterhand men när han är mitt i detta kaos finns det inget roligt alls över det hela eftersom han inte kan råda över kaoset i hjärnan. För det är precis så han beskriver känslan att det blir kaos i huvudet och han kan inte ha flera bollar i luften samtidigt för då blir det stopp och hjärnan kapitulerar.
Jag har många gånger bitit mig i tungan och skrikit i kudden eftersom jag vet att det inte hjälper att bli arg men frustrerad har jag varit flertalet gånger under denna resa. De mesta planerna vi hade har fått ställas in och dagliga rutiner har varit viktigare är någonsin. Han kände ett lugn när jag var hemma på semester men det blev inte mycket vila för min del då jag har fått vara den som planerat och styrt upp här hemma med allt från vardagliga saker till dagsutflykter. Den gångna sommaren har mestadels spenderats hemma för återhämtning och det var skönt att inte behöva flänga hit och dit utan hålla oss till rutiner vi hade skapat. Jag tror att Jonas uppskattade att bara vara hemma och inte behöva rucka på rutiner samt att han har känt sig trygg hemma.Troligen har hans mående förbättrats av lugnet hemma och inte känna att semestern ska fyllas med aktiviteter. Även jag har känt ett lugn att inte behöva fylla min semester med aktiviteter och stress utan jag har fått vila vilket var så välbehövligt. Det tar på ens krafter att hålla ihop en familj, planera allting, vara den personen som ska hålla huvudet högt och klara av allting samt se hur den man älskar håller på att gå sönder, så vila och återhämtning var välkommen.
Vi har planerat dagarna så att det ska bli en bra balans i vardagen men ofta har han jobbat på hemma med städning, matlagning eller andra hushållssysslor för att inte jag ska behöva göra detta efter min arbetsdag men då blir det en dominoeffekt dagen efter då han ofta blivit helt slut i kropp och knopp. Han vill inte vara en belastning och han har haft det svårt att inse att han faktiskt är sjuk på riktigt. Jag har flertalet gånger försökt att intala honom att vi gör denna resa tillsammans och att han inte är en belastning för mig eller barnen.
Jag är evigt tacksam för den fina vård han har fått via hälsocentralen och att han har fått en koordinator som hjälper till, helt ovärderligt och avgörande för Jonas återhämtning. Tack vare koordinatorn har Jonas mått bättre då koordinatorn har hand om alla kontakter med vården, Försäkringskassan och arbetet. Han har fått bra stöd och går på samtal så att jag ”slipper” ta allt utan han kan prata av sig med terapeuten. Detta har gjort att jag kan vara Jonas fru och inte vårdare för det hade jag inte mäktat med denna gång då utmattningen var av allvarligare karaktär.
Det finns ett ljus i tunneln, jag lovar! Vi har blivit mer sammansvetsade som familj och vi vet vad som är viktigt och betydelsefullt för oss och det är varandra. För ensam är inte starkt för vi ska åt samma håll- framåt!
Det var lite av mina tankar men det finns givetvis mer att skriva, så vem vet det kanske blir fler inlägg?!
Del:21 När sjukdom ger stillhet: En oväntad paus från stressen
Covid slog till, och det med full kraft. Jag hade inte alls förväntat mig att pandemin fortfarande skulle vara något att oroa sig för, men där hade jag verkligen fel. Förra veckan kom den som en blixt från klar himmel – 40 graders feber, slemhosta som rev i bröstet, och en huvudvärk som inte går att beskriva med ord. Och som om det inte vore nog, så fick övriga familjen också sin beskärda del av viruset, tack vare mig. Riktigt surt, ja.
På grund av det här kommer min frus inlägg, där hon skulle dela sin sida av hur det är att leva med mig under min utmattning, att dröja. Hon måste få återhämta sig innan hon kan skriva. Men jag vet att det inlägget kommer att vara värt väntan.
Mitt i all sjukdom kom något överraskande, nästan märkligt. När jag låg där i sängen, svag och utmattad med febern, kände jag ett lugn jag inte upplevt på väldigt länge. Det var som om allt bara stannade upp. Inget stressade mig. Ingen oro naglade fast tankarna. Bara tystnad och en märklig känsla av frid. Det var en tung känsla i kroppen, men det kändes bra – som om kroppen äntligen fick en paus.
Och kanske är det precis vad jag behövde. Den där tystnaden, även om den kom mitt i en feberfrossa, var något jag inte hade känt på flera år. Sedan jag började kämpa med utmattningssyndrom har jag alltid haft en inre stress som aldrig riktigt släpper. Det känns som om kroppen konstant är på högvarv, redo att hantera nästa kris eller nästa krav. Men när jag låg där i feberkoma, kunde jag inte göra något annat än att bara vara. Och det var förvånansvärt skönt.
Det är en konstig sak att säga, men i sjukdomens kaos fann jag ett slags ro. Det påminde mig om hur mycket jag behöver stillhet, hur viktigt det är att lyssna på min kropp, särskilt nu när jag jobbar på att återhämta mig från utmattningen. Det är lätt att glömma att pauser är en del av helandet, även när livet känns kaotiskt. Och även om det krävs något så extremt som covid för att stoppa mig, så är den där påminnelsen något jag verkligen tar med mig.
Det får mig att fundera på hur vi hanterar sjukdom och stress i dagens samhälle. Har ni tänkt på det? När man går hem från jobbet för att man är sjuk, så känner man sig otroligt stressad. Man är redan stressad och så blir man sjuk – och vad händer då? Jo, ännu mer stress. Hur ska det gå med jobbet nu när du är hemma? I dagens samhälle förväntas vi vara uppkopplade dygnet runt, även när vi är sjuka. Jobbmail, sms, notiser – varför gör vi så här mot oss själva? Vem har bestämt att det måste vara så?
Vi pressar oss själva att bli friska så snabbt som möjligt, skyndar på återhämtningen för att komma tillbaka till jobbet, som om vi vore maskiner. Men vad händer med kroppen då? Blir du verkligen friskare? Eller blir du bara tröttare?
Det här är något jag själv fått reflektera över under min tid med utmattningssyndrom. Kroppen behöver tid att läka, oavsett om det är från en förkylning eller från långvarig stress. Och den tiden måste vi tillåta oss att ta, utan att känna skuld eller stress över det. För utan riktig återhämtning kommer vi aldrig tillbaka starkare – vi bara fortsätter brinna ut.
Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest. Jag hoppas att min resa kan inspirera andra i liknande situationer att ge sig själva samma tillåtelse och tålamod. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.
Glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.
Del:20 Mitt Liv i Boxningsringen: En Kamp mot Utmattningssyndromet
Att förstå min resa genom utmattningssyndrom
Jag har funderat länge på hur jag ska beskriva det här för er alla. Hur förklarar man något så djupt, så överväldigande, som när ens egen kropp och själ sviker en? Hur sätter man ord på känslan av att tappa kontrollen, att kastas in i en storm som man inte kan styra? Det är som att stå mitt i ringen och få en oväntad käftsmäll. En smäll så hård att jag föll till marken. Och jag har inte rest mig än.
Jag är fortfarande där – på knä, med handen krampaktigt runt det nedersta repet. Jag försöker samla styrkan för att resa mig, men varje gång jag försöker, känns det som om kroppen inte lyder. Det är som att alla krafter har sugits ur mig. Jag vill upp, men repet är allt jag har att hålla fast vid just nu. Så jag klamrar mig fast, med hopp om att en dag kunna stå stadigt igen.
Det var först när jag började med KBT (kognitiv beteendeterapi) som jag började förstå vad som faktiskt hände. När jag ser tillbaka på det nu känns det så tydligt, men mitt i stormen kunde jag inte se. Jag visste inte hur all stress, alla krav, alla känslor hade byggts upp som ett tryckkokare inom mig. Jag visste bara att något till slut gick sönder.
Och varför hände detta mig?
Den frågan gnager i mig. Hur kunde jag hamna här? Varför orkade jag inte längre? Jag har fortfarande inte alla svar, men jag har börjat inse att det var en kombination av allt som pågått i mitt liv.
Tänk dig att du varje dag lever med diabetes som jag nu levt med i över 40år – en ständig påminnelse, varje minut, dynet runt och det blir så i hela ditt liv, det finns inget botemedel. Kroppen måste övervakas och hanteras som en maskin, men utan någon vila. Sedan läggs det på stress, en stress som aldrig riktigt försvinner, bara blir starkare. Sorgen över de jag har förlorat, oron för framtiden. ADHD:n som har gjort sig påmind och bråkar gör det svårare att få ordning på tankarna. Ångesten som smyger sig på, ofta när jag minst anar det. Depressionen som försöker dra ner mig i djupet.
Och sen är det mina närstående. Att se dem kämpa, se deras smärta, när det ibland verkar som om de mår sämre än jag själv. Det blev ohållbart. Min kropp och mitt sinne klarade inte mer, och till slut rasade allt. Därför är jag nu här, i boxningsringen, och försöker resa mig igen.
KBT som mitt självförsvar
Tack vare KBT har jag börjat inse att det inte handlar om att undvika alla smällar. Livet är en kamp ibland, och slagen kommer oavsett. Men det jag lär mig nu är att parera dem. Istället för att bli knockad ska jag kunna stå emot, blockera slagen, och slå tillbaka hårt när det behövs. Varje session i terapin känns som en slags självförsvarslektion, där jag får nya verktyg att hantera stressen med. Målet? Att slå ut motståndaren – att vinna mot utmattningen och återta kontrollen över mitt liv.
Jag funderar också mycket på hur det är för min fru.
Mitt hjärta värker när jag tänker på henne. Hur orkar hon leva med någon som sitter fast i utmattningens klor? Hur känns det för henne att varje dag se mig kämpa, se mig falla? Jag försöker skydda henne så gott jag kan. Jag vill inte belasta henne med allt jag känner, allt jag går igenom. Istället pratar jag med min KBT-terapeut, så att hon ska slippa bära min börda. Men ändå ser hon mig. Hon ser när jag är ledsen, när jag kollapsar efter ännu en dag av kamp. Hur är det för henne att se allt det? Hur känns det att stå bredvid någon som långsamt försöker ta sig upp, men som fortfarande är fast där på knä?
Nästa inlägg ska min fru få skriva. Hon ska få berätta hur det är för henne. För mitt i allt detta finns det två berättelser – min och hennes. Och båda förtjänar att höras.
Ta hand om er så länge, och glöm inte att ge er själva lite utrymme för återhämtning.
Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest. Jag hoppas att min resa kan inspirera andra i liknande situationer att ge sig själva samma tillåtelse och tålamod. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.
Du vet den där känslan när man vaknar och tänker: “Idag är en bra dag.” Jag hade en sån morgon. Kroppen kändes inte lika tung, huvudet var klart, och det kändes som om energin hade kommit tillbaka, om så bara för en stund. “Idag ska jag städa,” tänkte jag. “Det blir klart innan helgen, så kan vi bara vara, ha det mysigt och göra något kul istället.”
Och varför inte? Jag är ju ändå hemma. Min fru har nog av sitt, så jag ville avlasta henne lite. Det är det minsta jag kan göra.
Så jag satte igång. Dammsög två våningar, skurade toaletterna… Körde på som om inget kunde stoppa mig. Men sen kom det där… pang. Utan förvarning.
Det är svårt att förklara vad som hände efteråt. Jag hade städat förr, många gånger. Men nu? Det var som om någon drog ur strömmen. Plötsligt var allt borta. Inte bara orken, utan hela jag. Musklerna kändes som om de slocknade, huvudet fylldes av ett tjockt, grått töcken. Jag kunde knappt tänka klart. Det var som om jag försvann – jag, tankarna, viljan. Allt. Bara… borta. Och där satt jag och grät för mig själv med en fråga:
”Vafan hände?”
Det var inte bara kroppen som gav upp. Hjärnan stängde av, som en gammal TV när strömmen går. Plötsligt kunde jag inte ta beslut, inte ens de enklaste. Vad skulle jag göra härnäst? Hur skulle jag fortsätta dagen? Allt som var självklart, alla vardagliga saker jag brukade klara av utan att ens tänka, blev plötsligt som ett oöverstigligt berg.
Och det var då jag insåg: det är inte bara fysisk trötthet. Det är stress. Den där osynliga kraften som smyger sig på när du inte är beredd, när du tror att du har kontroll. När du gör lite mer än vad du planerat, när du försöker vara allt för alla. Stressen tar över. Och när den gör det, finns det ingen väg tillbaka. Det bara blir för mycket. Det är för mycket.
Nu måste jag planera varje dag, noggrant. Välja vad jag orkar med och när jag ska sätta stopp. För att inte krascha igen. Men en fråga fortsätter gnaga i mig, varje dag: Hur länge kommer det vara så här? Hur länge ska jag leva i det här limbo, där min egen kropp är min största fiende?
Så nu sitter jag här, fortfarande förvirrad och känslomässigt dränerad, och funderar på vad som egentligen hände. Hur kunde jag tappa kontrollen så här? Och hur ska jag undvika att hamna här igen? Jag vet inte riktigt. Men jag har börjat förstå att det här inte är något jag kan lösa ensam.
Fortsättning följer.
Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest. Jag hoppas att min resa kan inspirera andra i liknande situationer att ge sig själva samma tillåtelse och tålamod. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.
Del18: Oron och minnesproblemen som aldrig släpper: en vecka med extrem stress och överkänslighet
Den där inre oron, den som aldrig tycks lämna mig ifred. Det känns som om den har flyttat in permanent och sprider sin kvävande närvaro över allt jag försöker göra. Jag är orolig för allt – små saker, stora saker, saker som jag inte ens borde tänka på. Men det är som om hjärnan har fastnat i ett konstant larmläge. Jag kan inte sitta still. Jag kan inte lyssna ordentligt. Jag kan inte ta in vad som händer omkring mig. Och att försöka tänka klart? Nästan omöjligt.
Den här stressen, den är inte bara psykisk. Det känns fysiskt. Jag bär den som en tung mantel, och ibland vill jag bara skrika, för det är så otroligt påfrestande.
Förra veckan fick jag chansen att gå på en förhandsvisning av en film – *The Apprentice*, om Donald Trump. Men ärligt talat, det var bland de mest stressiga upplevelserna jag haft på länge. Filmen? Jag minns knappt handlingen. Det som fastnade i mitt huvud var allt annat.
Jag hörde varenda liten detalj i salongen. Varenda person som sörplade på sin dricka, tuggade på popcorn eller grävde i sina godispåsar. Det var som om alla i salongen hade egna mikrofoner och jag satt med högtalarna inkopplade direkt i mina öron. Jag kunde inte stänga ute ljuden, och det blev en sån enorm påfrestning. Det var som att ljuden blev till en fysisk smärta.
Så här har jag aldrig upplevt det förut, och det är skrämmande. Jag undrar om det någonsin kommer bli bättre, eller om detta är min nya verklighet.
Och så var det det där med minnet… just nu känns det helt borta. Jag vet att jag tjatar om det, men det är en så otroligt frustrerande del av min vardag just nu. Det är som om min hjärna hela tiden stänger av och glömmer det mest grundläggande. Jag måste skriva ner allt – varje liten uppgift, varje tanke, annars är det borta för alltid.
Till och med när jag pratar med någon, mitt i en mening, kan jag plötsligt tappa bort vad jag ska säga. Orden försvinner, som om de aldrig funnits där till att börja med. Och om jag försöker återberätta något som hänt – då blir det ännu svårare. Jag vet vad jag vill säga, men kan inte för mitt liv komma på vem det handlar om eller vad det var jag ville förmedla. Det känns som om min hjärna har satt sig på paus, och jag förstår inte vad som händer.
Jag märker också att jag mitt i en uppgift plötsligt börjar tänka på något helt annat och glömmer bort vad jag håller på med. Det är som att min hjärna inte längre följer några linjer – den hoppar från punkt till punkt utan att jag hinner med. Vad fasen händer?
Jag vet att det är viktigt att ge mig själv tid och utrymme för att återhämta mig, men just nu känns det som att jag är fast i en evig loop av stress och överkänslighet.
Fortsättning följer.
Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest. Jag hoppas att min resa kan inspirera andra i liknande situationer att ge sig själva samma tillåtelse och tålamod. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.
kollasockret.com 