Del 8: Att ta itu med ångestens mörka sidor

Mitt mående var på väg mot det bättre, men plötsligt drabbades jag av ett bakslag som just nu gör att jag mår riktigt, riktigt dåligt.

När man har vandrat över brinnande kol, bett till alla gudar, och sett fram emot något med samma intensitet som andra, och det äntligen blir verklighet – den glädjen som överväldigar en, den tunga stenen som lyfts från bröstet. Man känner en sällsynt lycka, allt känns fantastiskt. Men sedan, plötsligt, rasar allt samman igen.

Den känslan som kom nu är otroligt jobbig. Jag vet att jag är extra känslig just nu, och detta slog mig hårt, lämnade mig tom och oerhört ledsen. Det känns som om jag tar ett steg framåt, bara för att tvingas ta sju steg tillbaka.

Man blir nedslagen gång på gång, och när jag reser mig upp, kommer ett nytt slag, lika oförutsägbart och brutalt fega som sparkarna och slagen som kom bakifrån från dom fega jävlarna i sätraligan på 80-talet, något som sitter inristat i märgen livet ut. Precis så känns det nu.

Jag känner mig ofta rädd och orolig. Det känns som om jag befinner mig i ett mörker utan något ljus i sikte. Ingenting känns roligt längre och jag vill bara isolera mig från omvärlden.

Jag visste att en sådan fas skulle komma, precis som läkarna hade förvarnat mig om. De sa att återhämtningen skulle ha sina upp- och nedgångar. Jag tänkte att det skulle bli hanterbart, men nu när jag är mitt i det känns det oerhört jobbigt. Jag gråter för minsta lilla och blir arg för saker som egentligen inte borde spela någon roll. Jag känner inte igen mig alls och ibland blir jag jätterädd.

Jag mår otroligt dåligt när jag ser andra nära lida, och just nu är det precis så, och jag står där, maktlös och oförmögen att hjälpa. Det får mig att känna mig fullständigt värdelös då jag mår dåligt själv.

Faan jag längtar efter att må bra igen.

Det är också väldigt jobbigt att inte kunna vara bland folk eller hantera mycket ljud. Det känns som om jag alltid misslyckas med allt jag försöker göra, och det gör att jag mår ännu sämre. Jag kämpar för att hitta något som kan få mig på bättre tankar, något som kan ge mig lite hopp. Jag hoppas verkligen att det kommer snart.

Vara för mig själv, målning, musik och skrivande är just nu det som gör mig lugn.

Det värsta är att jag provade att ta en snabbfix för någon helg sedan. Jag drack alkohol, inte i stora mängder men jag tog några öl och lite annat. Måendet var på topp. Dagen efter var kaos, ångesten var outhärdlig. Med alkoholen förstärks allt, och då menar jag allt, därtill ångesten, ångesten man inte vill ha. Helst av allt vill jag ta en liten röka, bara en liten gås, en liten en, men det är absolut förbjudet och jag lovar att det kommer ej hända. Men den känslan saknas just nu.

Fortsättning följer om de lockande snabbfixen.

Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest, och jag hoppas att mina ord kan hjälpa någon annan som går igenom samma sak.

Dagens låt:

Del: 6 Sorgens Tyngd: En Livsresa

Sorgen som jag burit inom mig så länge har aldrig riktigt blivit bearbetad. Varför jag inte har gjort det vet jag egentligen inte. Kanske har jag bara inte velat konfrontera den.

Jag har istället sopat den under mattan och fortsatt med alla mina projekt och vardagsbestyr. Genom åren har jag försökt bedöva sorgen med olika aktiviteter och projekt – listan är lång.

När småbarnen kom blev de naturligt nog mitt fokus, och jag hade inte tid att ta hand om mig själv och mina känslor. Men sorgen började redan när jag var liten. Förlusterna har varit många: min morfar, moster, mamma, pappa, storebror, storasyster, kusiner, svärföräldrar och vänner mfl mfl.

2019 blev jag sjukskriven på grund av stress och annan påfrestning, och då kände jag sorgens närvaro starkt. Under mitt första möte med psykologen fick jag i uppgift att skriva ner vad jag behövde hjälp med. Det första jag skrev var att jag ville lära mig gråta. Jag hade inte gråtit sedan jag var liten och ramlade av cykeln eller bröt nyckelbenet. Inte ens på begravningarna har tårarna kommit. Varför? Det vet jag inte.

Psykologen sa då att hon skulle försöka hjälpa mig att gråta, och jag tänkte bara: ”Lycka till!”

Efter ungefär tio möten gjorde hon ett försök. Hon ledde mig genom en avslappningsövning där jag skulle föreställa mig att jag satt bekvämt i en fåtölj på en plats jag älskar. Där fick jag en ”påhälsning” av tre personer som har stått mig nära, oavsett om de fortfarande lever eller inte. De skulle säga något till mig, om mig, och vad de tyckte om mig.

Då bröt jag ut i gråt. Jag tror jag grät för alla de år jag inte kunnat gråta. Det var så befriande. Det var så fint när dessa tre personer pratade med mig, en otrolig känsla och upplevelse. Efter det har jag haft mycket lättare för att gråta.

Men sorgen är fortfarande där, och jag vet att den alltid kommer att finnas där. Den är som mest påtaglig vid högtider och andra viktiga tillfällen. En låt, en lukt, eller en plats kan väcka minnen och plötsligt kommer tårarna. Just nu känns allt extra starkt för mig. Alla mina sinnen är på helspänn.

När jag sopade all sorg under mattan resulterade det i många dåliga beslut, sådana jag önskar att jag kunde göra ogjorda. Jag vet att ni kommer säga: ”Tänk inte på det som varit, tänk framåt.” Men vissa saker sitter fast i själen och kommer alltid att finnas kvar.

Just nu är det verkligen tufft. Jag känner mig svag, ogillar mig själv och är förbannad på mig själv. Tidigare när jag ville fly undan jobbiga känslor och tankar, gjorde jag det mentalt. Jag sökte snabbfixar som alkohol, droger, projekt och arbete. Och när ångesten kom, den var som helvetet självt, så löste jag det också med ännu mera snabbfix.

Detta är min resa med sorgen. Jag har fortfarande mycket kvar att bearbeta, men jag tar ett steg i taget.

Fortsättning följer nästa vecka.

Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest, och jag hoppas att mina ord kan hjälpa någon annan som går igenom samma sak.

Dagens låt:

Del 5: Min Resa med Ångest, Stress och Diabetes Typ 1

Nu har jag varit hemma och sjukskriven i sex veckor på grund av utmattningssyndrom. Under denna tid har jag fått samtalsterapi och viss vägledning för att kunna återhämta mig. Trots detta känner jag mig fortfarande värdelös, som om jag inte är den starka människa och pappa jag vill vara. Att inte klara av jobbet gör att känslan av värdelöshet bara förstärks. När ska man sluta känna sig så?

Den inre stressen är oerhört påfrestande, och jag har svårt att koppla av. Jag fick i uppgift att ägna mig åt sådant som får mig att må bra, vilket för mig är fysisk aktivitet som träning, löpning, promenader och styrketräning. När jag rör på mig slappnar jag av, och mitt sinne blir lugnare.

Just lugnet i huvudet saknar jag enormt mycket, och jag vet inte hur jag ska finna det igen. Men enligt min psykolog kommer det tillbaka med tiden, så det gäller att ha tålamod och vänta.

Under denna period har jag också reflekterat över min barndom och insett att mitt mående troligtvis började påverkas redan då. De stunder jag kunde finna lugn var när jag lyssnade på musik, var ute i skogen med pappa, eller besökte vår sommarstuga i Trödje. En annan aktivitet som gav mig ro var att måla, så nu har jag bestämt mig för att börja med det igen för att hitta tillbaka till lugnet. Att skriva är också en fantastisk metod för att bearbeta känslor och mående.

Rastlösheten är en annan utmaning. Jag har svårt att sitta still och kan inte titta på TV utan att tankarna börjar vandra till tusen andra saker. Detta gör att jag ofta missar vad jag tittar på. Och är det en serie lär jag börja om från början. Dessutom har jag svårt att förstå vad andra menar, vilket är oerhört frustrerande. Ett exempel på detta var när min fru och jag skulle organisera en femkamp på midsommar. Hon hade flera idéer, men jag kunde inte få ihop dem, vilket slutade med att jag bröt ihop och grät. Det känns ibland som om hjärnan inte fungerar som den ska. Är jag dement?

Men femkampen blev ändå lyckad, och min fru gjorde ett fantastiskt jobb. Hon är bäst. Nu ska jag fokusera på att måla och träna regelbundet för att få tillbaka energin, men det får ta sin tid. Jag har också en sorg som jag inte har bearbetat och många andra saker i livet som jag bara sopat under mattan. Till slut orkar man inte längre, och det är då man måste stanna upp och bearbeta det.

I nästa blogg kommer jag att skriva mer om detta.

Fortsättning följer.

Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest, och jag hoppas att mina ord kan hjälpa någon annan som går igenom samma sak.

Dagens låt:

Del 4: Diabetesutmattning

Efter 41 år med Diabetes Typ 1 har denna sjukdom börjat påverka mitt liv mer än någonsin tidigare.

Det är en stor anledning till att jag nu drabbats av utmattningssyndrom.

Så här är det att leva med Diabetes Typ 1, en kronisk sjukdom som aldrig lämnar dig ifred.

Den är där när du vaknar, när du gör frukost, på väg till jobbet, under arbetsdagen, i varje möte och kundbesök. Den är med dig under och efter träningen, när du kör bil, äter middag och försöker sova. Den väcker dig på natten, om och om igen.

Den kräver konstant uppmärksamhet, varje dag, dygnet runt. Att ignorera den gör bara att den kräver ännu mer.

Efter 41 år med Diabetes Typ 1 är detta otroligt påfrestande. Trots att jag har god kontroll på min diabetes och mår bra, är det ett heltidsjobb att hålla den i schack. Mitt riktiga heltidsjobb känns ibland som en deltidssyssla i jämförelse.

Vi som lever med Typ 1-diabetes vet hur mycket arbete och ansvar sjukdomen medför, men ändå blir vi chockade och skamsna när vår energi och styrka börjar sina.

Man kan bli trött på diabetesen. Trött på att räkna kolhydrater, trött på siffrorna, topparna och dalarna. Trött på CGM-mätaren som väcker en mitt i natten när man bara vill sova.

Det är viktigt att erkänna den utmattning som kommer med att leva med en kronisk sjukdom som Diabetes Typ 1. Att prata om det, dela erfarenheter och söka stöd är avgörande. Du är inte ensam, och det finns hjälp att få – som jag nu har funnit.

Att hantera diabetes är ett dagligt krig, men vi behöver inte kämpa ensamma. Genom att uppmärksamma diabetesutmattning och utmattningssyndrom kan vi hitta vägar att hantera det och stötta varandra.

Fortsättning följer…

Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest, och jag hoppas att mina ord kan hjälpa någon annan som går igenom samma sak.

Dagens låt:

Del 2: Min Kamp Mot Stress och Ångest

Stress är en ständig följeslagare i mitt liv just nu, och den är otroligt jobbig. Även de minsta sakerna kan kännas överväldigande för mig när jag har denna utmattning. Planerar jag att göra något imorgon, som att klippa gräsmattan, hämta något eller handla, så börjar stressen redan då. Det är så lätt att glömma viktiga vardagliga saker som att ta insulin och medicin, vilket jag missat två dagar i rad nu.

Varför är det så här?

Jag känner mig värdelös när jag mår så här, och jag klarar inte av för mycket ljud. Det är fortfarande sjukt jobbigt. Det kryper i kroppen, och jag har knappt ork att sitta i soffan och titta på TV eller njuta av solstolen.

Ibland vaknar jag och känner mig piggare efter en bra natts sömn. Då tänker jag att idag kan jag få saker gjorda. Jag börjar med att göra rent altanen och olja in den. Men sedan kommer slaget, PANG! Och plötsligt är jag så slut att jag inte orkar något alls. Varför? Det känns så jävla värdelöst.

Sugen på alkohol är något jag kämpar med dagligen. Jag har varit utan alkohol sedan den 20 oktober 2023 och vill fortsätta så. Jag vet att jag mår ännu sämre dagen efter att jag druckit, med en ångest som jag inte orkar med. Men just nu saknar jag lugnet som bara alkohol och andra substanser kan ge. Än så länge håller jag mig undan och tar en dag i taget. Det som hjälper mig nu är att röra på mig, ta promenader och få lite sömn. Det är nästan det enda som får mig riktigt lugn.

Efter ett samtal med min psykolog/terapeut fick jag rådet att fokusera på det som får mig att må bra. Jag behöver hitta tillbaka till ett tillstånd där både kropp och sinne kan känna ro. Min uppgift är att ägna mig åt de saker jag tycker mest om, samtidigt som jag etablerar bra rutiner. Detta innebär att jag ska röra på mig regelbundet, äta hälsosamt och se till att få tillräckligt med sömn.

Och efter alla samtal jag har haft, tror jag nu att jag förstår varför jag mår som jag gör. Det kommer jag att skriva om nästa gång.

Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest, och jag hoppas att mina ord kan hjälpa någon annan som går igenom samma sak.

Dagens låt: