Del:10 Att acceptera att man har utmattningssyndrom är svårt

Att acceptera att man har utmattningssyndrom är svårt, i alla fall för mig. Jag kämpar fortfarande med känslor av värdelöshet och en inre stress som gör det svårt att hantera mycket folk och höga ljud. Denna acceptans är en lång och svår process, för den innebär att jag måste erkänna för mig själv att jag behöver ta ett steg tillbaka och prioritera min hälsa.

Det handlar om att förstå att både kropp och sinne behöver tid och utrymme för återhämtning. Utmattningssyndrom är inte ett tecken på svaghet, utan ett allvarligt medicinskt tillstånd som kräver uppmärksamhet och behandling.

Varje dag är annorlunda. Ena dagen kan jag må bra och börja planera saker som känns roliga igen, men nästa dag kan jag vakna upp och må riktigt dåligt – ingen ork, en hjärna som inte fungerar, och en diabetes som lever sitt eget liv. Jag har märkt att när jag mår dåligt på morgonen har min diabetes varit svår att kontrollera natten innan, vilket ofta leder till dålig sömn och sedan en dag som är sjukt jobbig.

Att lära sig att acceptera behovet av vila, tillräcklig sömn och en fungerande hjärna är en utmaning. Jag behöver också en hälsosam kost och regelbunden motion, som är avgörande för min återhämtning. Stress är min största fiende, och jag får panikångest av inplanerade evenemang och stora folksamlingar. Därför undviker jag sådant just nu.

Trots att jag mår dåligt, anstränger jag mig för att delta i sociala aktiviteter för att glädja andra. Men mentalt är jag inte riktigt närvarande. Jag skrattar och ler, men det känns inte genuint. Det är inte jag! När dagen är slut känner jag bara ångest över att ha spelat en roll. Men det finns flera aspekter att överväga när det gäller att delta i sociala aktiviteter för att glädja andra och hur det påverkar min återhämtning och mitt mående.

Det min läkare och psykolog säger är att jag ska lyssna på min kropp och mina känslor, och inte vara rädd för att säga nej när det behövs. Sociala aktiviteter ska vara något som bidra med något positivt och inte något som orsakar ytterligare stress eller utmattning.

Att acceptera att återhämtningen från utmattningssyndrom kan ta tid är en stor utmaning för mig. Psykologen säger ofta till mig att sätta små, realistiska mål och att ha tålamod med mig själv under processen. Jag försöker att ta till mig dessa råd och jag försöker få folk runt omkring mig att förstå.

Det är viktigt att ge sig själv tillåtelse att vila och ta det lugnt och att lyssna på kroppen och anpassa sin aktivitetsnivå efter hur man mår. Återhämtning tar tid, och det är viktigt att inte skynda på processen. Att acceptera att jag har utmattningssyndrom är en viktig del av min läkningsprocess. Det handlar om att erkänna mina begränsningar och vidta nödvändiga åtgärder för att främja min långsiktiga hälsa och välbefinnande.

Men jag har inte accepterat mitt utmattningssyndrom än, vet inte när det kommer att accepteras av mig,

Fortsättning följer

Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest, och jag hoppas att mina ord kan hjälpa någon annan som går igenom samma sak. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.

Dagens låt: