Del 12: Tre Månader med Utmattningssyndrom: En Kamp för Återhämtning och Självinsikt

Det har nu gått tre månader sedan jag drabbades av utmattningssyndrom, och varje dag är fortfarande en kamp. På många sätt mår jag bättre, men min hjärna känns som om den har genomgått en total omstart – som om någon har tryckt på ctrl-alt-delete och lämnat mig med en tom skärm, utan någon tydlig väg framåt, och det skrämmer mig mer än jag vill erkänna.

Varje gång något oväntat inträffar, oavsett hur litet det än må vara, faller allt samman. Min hjärna kan inte hantera det; den slår bakut, och panikattackerna kommer som ett brev på posten. Jag blir fullständigt utmattad, oförmögen att samla mig. Folkmassor är särskilt påfrestande. Jag har försökt flera gånger att gå på konserter och liknande, men det är bara att inse att det inte går just nu. Det är för mycket för mig, både fysiskt och psykiskt. Jag frågar mig själv när detta ska fungera igen, eller om det någonsin kommer att göra det.

Men på den ljusa sidan har sömnen äntligen blivit lite bättre. Jag vaknar faktiskt utvilad efter fler nätter nu än tidigare, och det är en liten men viktig seger. Min kropp tackar mig för den vila den så desperat behöver.

I dessa stunder av återhämtning känner jag ett starkt behov av att vara ensam. Jag skulle helst av allt vilja åka till en avlägsen stuga i fjällen, där jag kan lyssna på vinden som susar genom träden och bara existera, utan krav eller störningar och inga sociala medier. Där skulle jag kunna skriva och måla – två uttryckssätt som hjälper mig att bearbeta allt som pågår inombords.

Har ni tänkt på att sociala medier har blivit en plattform där många delar en tillrättalagd version av sina liv. Det är ofta inlägg som visar perfekta relationer, framgångar och lycka – allt ser så bra ut. Men när vi jämför oss med dessa bilder av perfektion, kan det få oss att må sämre. Man börjar undra: ”Varför mår alla andra så bra, medan jag kämpar?”

Sanningen är att många sällan delar med sig av sina svåra stunder eller när de mår dåligt. Istället målar de upp en fasad, vilket skapar en felaktig bild av verkligheten. Det kan leda till känslor av ensamhet och otillräcklighet, särskilt för unga som är extra sårbara.

Det är viktigt att vi börjar vara mer ärliga även på sociala medier. Om vi vågar visa hela spektrat av våra liv, både bra och dåliga stunder, kan vi minska den prestationsångest och stress som så många upplever. Genom att bryta fasaden kan vi bidra till bättre psykisk hälsa för både oss själva och andra.

Så nästa gång du ser något på sociala medier som får dig att känna dig otillräcklig, tänk på att det kanske inte visar hela sanningen. Och fundera på hur du själv kan bidra till en mer verklig och stödjande atmosfär online.

En liten glädje

En annan sak som har börjat ge mig glädje igen är träningen. Jag kan äntligen träna, om än inte lika intensivt som tidigare, men ändå, och den känslan har jag verkligen saknat. Men jag saknar fortfarande de hårda passen, för efter ett hårt pass känns min kropp som bäst; den är avslappnad och jag slipper den där oroskänslan.

Jag börjar också sakna mina arbetskamrater och mitt jobb. Ibland vaknar jag och känner mig utvilad och full av energi, och då får jag en stark längtan efter att åka till jobbet. Men jag inser att det inte är möjligt just nu. Jag måste följa sjukvårdens råd och ta det steg för steg, utan att rusa in i något för tidigt. Det är viktigt att sätta små, realistiska mål och ha tålamod med mig själv under den här processen. Samtidigt känns det ändå som ett tecken på att jag mår bättre när jag börjar längta tillbaka till jobbet. Eller hur?

Som jag nämnt tidigare har skrivandet blivit en viktig ventil för mig. När jag skriver mår jag bra, och det är något jag kommer att fortsätta med. Jag känner att det finns en bok inom mig som bara väntar på att bli skriven, och det är något jag verkligen ser fram emot. Jag har till och med fått erbjudanden att skriva, vilket känns fantastiskt att ha något positivt att se fram emot.

Men trots allt finns det fortfarande dagar när allt känns övermäktigt. Ena dagen känner jag mig pigg och full av energi, för att nästa dag bli fullständigt golvad. Den här berg-och-dalbanan är frustrerande, och oron för nära och kära som mår dåligt gör det inte lättare. Det är svårt att inte fastna i det, men jag försöker lyssna på vad min läkare och psykolog säger – att både kropp och sinne behöver tid och utrymme för återhämtning.

Utmattningssyndrom är inget tecken på svaghet; det är ett allvarligt medicinskt tillstånd som kräver tid, uppmärksamhet och omsorg. Jag börjar förstå att det handlar om att sätta små, realistiska mål och att ha tålamod med mig själv under den här processen. Jag är på rätt väg, och även om resan är lång, är jag fast besluten att följa den. Så jag fortsätter att skriva, och vem vet, kanske blir det en bok i slutändan. Men för nu tar jag en dag i taget.

Fortsättning följer.

Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest. Jag hoppas att min resa kan inspirera andra i liknande situationer att ge sig själva samma tillåtelse och tålamod. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.

Dagens låt: