Del:19 När orken tar slut 

Orken som inte finns där – vafan.

Du vet den där känslan när man vaknar och tänker: “Idag är en bra dag.” Jag hade en sån morgon. Kroppen kändes inte lika tung, huvudet var klart, och det kändes som om energin hade kommit tillbaka, om så bara för en stund. “Idag ska jag städa,” tänkte jag. “Det blir klart innan helgen, så kan vi bara vara, ha det mysigt och göra något kul istället.”

Och varför inte? Jag är ju ändå hemma. Min fru har nog av sitt, så jag ville avlasta henne lite. Det är det minsta jag kan göra.

Så jag satte igång. Dammsög två våningar, skurade toaletterna… Körde på som om inget kunde stoppa mig. Men sen kom det där… pang. Utan förvarning.

Det är svårt att förklara vad som hände efteråt. Jag hade städat förr, många gånger. Men nu? Det var som om någon drog ur strömmen. Plötsligt var allt borta. Inte bara orken, utan hela jag. Musklerna kändes som om de slocknade, huvudet fylldes av ett tjockt, grått töcken. Jag kunde knappt tänka klart. Det var som om jag försvann – jag, tankarna, viljan. Allt. Bara… borta. Och där satt jag och grät för mig själv med en fråga:

”Vafan hände?”

Det var inte bara kroppen som gav upp. Hjärnan stängde av, som en gammal TV när strömmen går. Plötsligt kunde jag inte ta beslut, inte ens de enklaste. Vad skulle jag göra härnäst? Hur skulle jag fortsätta dagen? Allt som var självklart, alla vardagliga saker jag brukade klara av utan att ens tänka, blev plötsligt som ett oöverstigligt berg.

Och det var då jag insåg: det är inte bara fysisk trötthet. Det är stress. Den där osynliga kraften som smyger sig på när du inte är beredd, när du tror att du har kontroll. När du gör lite mer än vad du planerat, när du försöker vara allt för alla. Stressen tar över. Och när den gör det, finns det ingen väg tillbaka. Det bara blir för mycket. Det är för mycket.

Nu måste jag planera varje dag, noggrant. Välja vad jag orkar med och när jag ska sätta stopp. För att inte krascha igen. Men en fråga fortsätter gnaga i mig, varje dag: Hur länge kommer det vara så här? Hur länge ska jag leva i det här limbo, där min egen kropp är min största fiende?

Så nu sitter jag här, fortfarande förvirrad och känslomässigt dränerad, och funderar på vad som egentligen hände. Hur kunde jag tappa kontrollen så här? Och hur ska jag undvika att hamna här igen? Jag vet inte riktigt. Men jag har börjat förstå att det här inte är något jag kan lösa ensam.

Fortsättning följer.

Tack för att ni följer min resa. Det här är min kamp mot stress och ångest. Jag hoppas att min resa kan inspirera andra i liknande situationer att ge sig själva samma tillåtelse och tålamod. Vi är alla värda att må bra och ta hand om oss själva.

Dagens låt: